Kapitel 27  DIF modell -93, ett sorgligt kapitel

Av Bosse Petersson - veckans fredagskrönikör

- DETTA ÄR ETT UTDRAG UR MIN BOK
”BOLLKÄNSLOR - SJU DECENNIER FYLLDA AV FOTBOLL”, SOM INNEHÅLLER TOTALT 40 KAPITEL

Jag minns dagen som igår när jag en vintrig decemberdag skulle möta klubbens fotbollsstyrelse för första gången. Jag kände av historiens vingar när jag gjorde entré i det stora pampiga styrelserummet på Stockholms Stadion.  Enorma prisskåp klädde väggarna i rummet och påminde tydligt om klubbens drygt hundraåriga historia. Jag var tillbaka i det rum där jag som spelare på sextiotalet suttit många gånger och lyssnat på kloka ord från klubbens legendariska guldmakare, Sigge Bergh och Gunnar Lundqvist.
 

Plötsligt kom en fråga som störde hela sinnesbilden
– ”vilken typ av styrketräningsprogram ska du köra med grabbarna”.
Det var ungdomssektionens ordförande som undrade. Hans fråga gjorde mig minst sagt fundersam. Jag hade förväntat mig ett möte som skulle handla om hur klubben strategisk skulle jobba för att lyckas med att ta steget tillbaka till Allsvenskan och så kommer en fråga om hur styrketräningen skulle bedrivas. En varningsklocka som jag borde ha reagerat på.
 
Under vintern sålde styrelsen ut nästan hela stommen från 1992. Jag och Lasse Haglund (som jag spelat med i Råsunda IS och som var min assisterande tränare i Spårvägen och Vasalund) nu rekryterad till Djurgården kunde bara titta på och konstatera faktum.
Försvann gjorde bland andra Jens Fjellström, Micke Martinsson, Leffe Nilsson, Peter Skoog och bara ett enda riktigt nyförvärv presenterads, en helt oprövad Nebojsa Novakovic från Vasalunds IF.
 
DIFs juniorlag hade säsongen 1992 skördat viss framgång, med eller utan styrketräning vet jag inte, och ordförande i ungdomssektionen bedyrade att här fanns morgondagens stjärnspelare. Jag minns till och med att han menade att vi hade en ny Gert Muller i vardande. Egenfostrade spelare är alltid något speciellt intressant och jag har alltid haft bra och nära kontakt med klubbarnas U-tränare. Problemet har dock alltid varit detsamma genom åren, vi har inte haft samma uppfattning om kvalitetskravet för spel på seniornivå. Jag tror jag kan göra mig till tolk för alla seniortränare världen över, det har inget med ålder att göra när vi bedömer en spelare utan det är en kvalitetsfråga.
 
Det kom upp många unga spelare till Djurgårdens A-trupp inför säsongen. EN höll måttet för de tuffa kvalitetskraven som var satta. Spelaren skulle aktivt bidra till att laget kunde vinna serien. Klubbens klara uttalade målsättning gällde, snabbt tillbaka till Allavenska
Artonårige backen Johan Andersson, senare i Hammarby, blev den som vi satsade på då och där. Senare kom flera av spelarna från aktuella juniorlaget att spela A-lags fotboll för DIF.
 
Ekonomin var i uselt skick och eftersom hemmaplanen på Stockholms Stadion renoverades blev vår matcharena Kristinebergs IP. Knappast en arena som kom att skrämma våra motståndare.
Ett budgetläger i Danmark blev en del av förberedelserna inför säsongen och det jag minns bäst där ifrån är några tydliga ord från klubbens legendariske materialförvaltare Kjelle ”Lunkan” Lundqvist
 – ”det där gjorde du djävligt bra Bosse. Tack!”
Thomas Lundmark, lagkapten kom till mig i slutet av träningsveckan och bad om, som brukligt är i dessa sammanhang, om en frikväll för spelarna. Vilket i korthet innebär att spelargruppen efter en hård arbetsvecka får ledigt en kväll från bestämda tider och program.
– ”Vi ska som vanligt ha en inkilning för de nya spelarna”.
Mitt svar var tydligt till lagkaptenen.
– ”Ok för mig och ha det så trevlig, men utan inblandning av alkohol”.
Lundmarks förvåning var märkbar,
- ”så kan vi inte göra, Boysen vill ha lite roligt och så har vi alltid gjort”.
– ”Ok men inte nu längre”.
Det slutade med att vi hade en härlig frikväll tillsammans, spelare och ledare, och utan att någon ung spelare skulle förnedras eller sups full och gör bort sig.
Jag minns Kjellén och hans fru Siws tack och deras förhoppning om att vi brutit en gammal förlegad ceremoni
 
Trots allt var laget på tredje plats efter vårsäsongen men det var uppenbart att vi behövde förstärka laget. Det löftet hade klubbledningen gett mig under våren, att några sommarförvärv skulle komma att göras om det bedömdes nödvändigt. Vi, möjligtvis med undantag av ordförande i ungdomssektionen, var helt överens om detta.
 
Under vårt sommarträningsläger i Tanumshede värvades forwarden Vito Stavljanin från Serbien (f.d. Jugoslavien). Han blev inte den succé vi hade hoppats på men imponerade stort under testmatchen och gjorde två mål. Stor, stark och en bra karaktär. Det skrevs kontrakt.
Genom Vito lärde vi oss dock en viktig sak om Balkanspelare – man ska inte värva dem under sommartid. Då är de på semester sedan länge och ligger på en solstol med en paraplydrink och många träningstimmar från en fotbollssäsong.
– ”En match funkar alltid”, som han sa.
Vito och jag har fortsatt haft kontakt sedan den tiden och är idag goda vänner. Han är sedan 2008 anställd av Malmö FF och jobbar tillsammans med sportchefen Daniel Andersson kring spelarrekrytering och matchanalyser. Alltid när vi träffas påminner han mig om situationen han aldrig kan förlåta mig. – ”Efter att han gjort två mål på bortaplan mot Ope IF så satt du mig på bänken i den kommande matchen. Hur fan tänkte du?”
 – ”Inte snällt men det fanns väl en anledning” brukar jag svara.
 
 Ett annat sommarförvärv blev skotten Chic Charnley, en favorit hos DIF fansen men knappast den spelartyp laget behövde för att klättra i tabellen. Helt klart en mycket märklig figur och jag är fortfarande ovetande över vem det var och hur man hittade honom.
Två framstressade nyförvärv och inte den maximala injektion vi behövde.
 
Pelle Kotschack, son till Jack Kotschack han som startade piratradion Radio Nord 1961, satt i Djurgårdens styrelse och minns tiden precis som jag.
 – ”En mycket ansträngd ekonomi och en tunn spelatrupp. Det blev ett jobbigt år där du inte fick de förutsättningar som vi hade hoppats på”, säger Pelle idag. Han kan inte reda ut varför det var så just den säsongen, men påpekar att Djurgården hade haft det jobbigt under en hel rad år.
- ”Jag minns när vi värvade Teddy Sheringham. Han spelade för oss någon säsong och en månad var jag tvungen att ge honom min egen lön för att vi inte kunde betala honom”, berättar Pelle.
Han kommer förstås ihåg att vi spelade hemmamatcherna på Kristineberg IP (idag kulturmärkt med sin unika träläktare).
– Det kändes förnedrande att spela på "Krillan".
– ”Med tanke på att vi inte kunde vara på Stadion var publiksnittet på över tretusen åskådare per match ändå helt okej”, säger han.
 
Det jag hade lyckats med i AIK 1980, lyckades jag inte med i Djurgården. Jag ville dock bygga vidare och bad om ett treårskontrakt men ett byte på ordförandeposten och en maktkamp inom styrelsen grusade alla mina planer på en framtid i Djurgården.
– ”För dyrt” meddelade den nye. Anders Grönhagen hoppade på jobbet och blev klubbens nye tränare.
 
Jag vet att jag gav allt i ren ”Järnkaminsanda”, jag vet att spelarna med lagkapten Thomas Lundmark i spetsen gav allt, men vi räckte inte till.
Under en mycket besvärlig säsong hade jag och spelarna ändå byggt en relation att gå vidare på. Ungdomssektionens ordförande var inte nöjd med att så få juniorer fått spela under säsongen. Om han var nöjd med mitt styrke-
träningsprogram vet jag inte, men vi delade inte analysen av säsongens tredje plats. Det var helt klart.

När jag tog jobbet som tränare var min ambition att jobba i Djurgården under många år, kanske rent av för all framtid. En klubb jag växt upp i och lärt mig älska från femtio- och sextiotalets guldglans med starka ledare, stabil ekonomi, bra organisation och en klubb som alla ville till.
Nu var det mest likt ett råttbo. Hur gick det till och vems var ansvaret?
 
Positivt var att jag fick vara med om invigningen av träningsanläggningen på Kaknäs, en milstolpe i klubben historia, och sannolikt en av landets mest natursköna anläggningar. Jag försöker ibland att stanna till där för att ta en fika och lite snacka lom gamla tider med Kjelle Frisk och co. Kjelle Frisk, min gamla målvakt, nu målvaktstränare och allt-i-allo på Kaknäs och den som lagt tusentalstimmar arbete på uppbyggnaden av detta DIF tempel.
 
Jag fick också 1993 möjligheten att tycka till om de begynnande läktarbråken. Efter slutsignalen på Söderstadion mellan Hammarby och Djurgården den 27 maj ut bröt vilt slagsmål mellan de båda supportergrupperna. – ”Det var något av de värsta jag har varit med om och det märkligaste var att det inte fanns någon polis på plats när bråket bröt ut” vittnar en DN fotograf som var på plats. I en debatt med dåvarande fritidsborgarrådet i Stockholm, Anna Lindh, hävdade jag bestämt att detta var ett samhällsproblem som inte kan skyllas på klubbarna. – ” Det är som att skylla på scoutverksamheten Unga Örnar att ungdomar bråkar på Sergels Torg”. Jag menar att fotbollsrörelsen gjorde ett stort misstag när vi inte krävde samhällets hjälp med att lösa de begynnande läktarproblemen. ”Vi vill klara av detta själva utan inblandning”. Tiden har visat att så blev inte fallet.
 
Ungefär tio år senare skulle jag få en ny förfrågan från Djurgårdens IF och dess ordförande Bosse Lundqvist.
 
Jag återgick till att förbereda julhandeln i vår DUKA butik i Kista Centrum och mitt nästan dagliga samtal med Kistaboende Ranko Djordjic, Bojans pappa. En färgstark och mycket kunnig fotbollsanalytiker. Han, kanske den bästa importen till svensk fotboll någonsin och som spelade för IFK Norrköping på -80 talet.
Vi hade många sköna samtal kring fotbollen i Sverige och varför balkanländerna är så mycket bättre på att skapa skickliga fotbollspelare än vad vi är Sverige. Länderna är jämförbara storleksmässigt men är helt olika i synen på vad som är viktigt på en fotbollsplan. Heta, engagerade uppfriskande samtal som fortsatt.
 
Snart väntade ett nytt uppdrag och nu med en f.d. världsmästare som ordförande. Det lockade mig enormt att få jobba med en person som kände till och självupplevt elitidrottens villkor.

/Bosse Petersson

Senaste inläggen

Arkiv

Etikettmoln