Fotboll håller hoppet vid liv

Jag har tagit mig till en gruvstad i centrala Bolivia, drygt 4000 meter över havet. Staden heter Potosi. Det sägs att nästan hälften av alla män här arbetar i gruvorna. Många av dem jobbar över 50 timmar i veckan för en lön på ungefär 4000 svenska kronor. Dessutom klarar de bara cirka 15 års arbete här, sedan tar lungorna slut. Dessa förhållanden är alla medvetna om. Att medellivslängden är skrämmande låg vet också alla om. Men alternativen är få. Bland all värme som befolkningen bemöter en med - finns det ett stort mörker över staden. 

Under mina två timmar i gruvan hinner jag stöta på omkring 100 gruvarbetare. Många arbetar under tidspress och hinner inte stanna till för att prata, då de transporterar vagnar som väger flera ton. De första orden jag dock hör från någon är: "Viva Real Potosi". Real Potosi, stadens stolthet. Mannen som ropat skiner upp när vi får ögonkontakt. Han har hört att jag diskuterat sydamerikansk fotboll med min vän. Det dröjer bara sekunder senare innan näste man dyker upp. Han klappar sin hand mot emblemet på tröjan. Hans lag är Bolivar, landets största klubb. Stoltheten att bära tröjan går inte att missta sig på. Tröjan är någonting heligt. Det finns inte en enda person som inte bär en fotbollströja i gruvan. Över deras grusiga overaller dyker lag efter lag upp. Varför? Fotbollen påminner en om att hålla hoppet vid liv. Även i en gruva med dåligt syre.

***

Under min första vecka på kontinenten var jag i Buenos Aires. Jag bestämde mig för att gå på derbyt mellan San Lorenzo och Boca Juniors. Det var en upplevelse som inte liknade någonting annat. En kurva som bestod av drygt 10 000 personer gungade i över 90 minuters tid. Kvinnor och män i alla åldrar som sjunger. Jag har en familj intill mig. En man med sina två söner. Vår konversation haltar på spanska och engelska. Det är inte alldeles lätt att förstå varandra, inte minst på grund av den fantastiska och dånande inramningen. Det jag dock förstår är när han klappar sin randiga matchtröja och säger: "Proud of Buenos Aires". Allting handlar om stolthet. Att visa att man sjunger högst. Att bära sin matchtröja med värdighet. Tröjkulturen här är någonting speciellt. Det är mer eller mindre ett krav att du bär matchtröjan. Är det matchdag måste du representera. 

Boca vinner matchen med 2-1. Besvikelsen är givetvis stor. Det finns gott om berättelser från den sydamerikanska fotbollen då känslorna gått över styr, i synnerhet i Argentina. Inte minst när River Plate ramlade ur serien för ett antal år sedan. Publik tog sig in på plan och slagsmål med spelare utbröt. Fotbollen här är knappast fri från problem, det påstår ingen. Men trots besvikelsen och alla grova ord som ropats under matchen, applåderar San Lorenzo-fansen sitt lag. De går mot en stark säsong. Stoltheten finns kvar. De är ju trots allt: "Proud of Buenos Aires".

När jag lämnar "Estadio Pedro Bidegain" nynnar jag på Enrique Iglesias omgjorda "Duele el corazon". Den ramsan har sjungits med en volym jag aldrig bevittnat förut. Rysningarna var något unikt. De glömmer jag aldrig. Det jag aldrig heller glömmer var firandet vid målet från familjen bredvid. Den yngsta sonens glansiga ögon och spontana kramande av allt och alla är inget man glömmer.

***

Många av supportrarna till den chilenska klubben Colo-Colo bär på en tung historia. Klubben var Pinochets lag. Det är dock inte det vi ska fastna vid. Sedan ett år tillbaka är inte den före detta diktatorn hedersmedlems längre. Många runt omkring klubben gör allt för att gnugga bort den stämpeln. Det hedrar dem.

Det som däremot uppstod och växte sig starkt under Pinochets tid var Colo-Colos rivaler Club Universidad de Chile. Motståndet mot den tortyr som pågick i landet utgick ofta ifrån stadens stora universitet. Där fanns många av frihetskämparna. Universitetet var en av Pinochets största motståndare. 

Idag är stora delar av Chile lugnt, inte minst huvudstaden Santiagos centrala kvarter. Det har gått fort. Det var endast 27 år sedan Pinochet satt vid makten. Ärren sitter kvar och det är känsligt för många som hade någon anhörig som drabbades under alla dessa år.

Den goda kraften vann dock. Det minns många av supportrarna till Club Universidad de Chile. Jag hade fått ett uppdrag på förhand att köpa med mig en tröja hem. När jag kommit ut från den lilla affären, med påsen i handen, ropar en människa på andra sidan gatan "libertad". Frihet. I vissa fall ska vi akta oss för att blanda ihop fotboll och politik. Men ibland är det ofrånkomligt. Det vet befolkningen här. Universidad kommer alltid förknippa sin historia med en frihetskamp mot makten. 

***

Det finns mängder av historier kring klubbar världen över som gör dem unika. Det kryllar av dem i Sydamerika. Från gruvarbetarna i Bolivia - till de stoltaste barnen jag någonsin mött i Buenos Aires - till frihetskämparna i Santiago. Alla bär på sin historia. Hoppet lämnar dem inte. Det har vi vår underbara sport att tacka. 

/Marcus Lindén