Även de största faller ibland

Av måndagskrönikör - Jimmy Åkesson

Alla sagor har sina slut, men inte alla fabler slutar lyckligt. Allra längst uppe i Umeå kommer säsongen 2016 visserligen att gå till historien. Men inte på det sätt de eller någon annan i fotbolls-Sverige hade räknat med.
 

19 säsonger. 1997 blev Umeå IK åter ett damallsvenskt lag. Resten är, som det så fint heter, historia. För mig som upptäckte fotbollstittande på riktigt i början av 2000-talet så är det just Umeå som har skrivit en av de allra starkaste historierna i svensk fotboll. Med Djurgården/Älvsjö som antagonist så var det Hanna Ljungberg mot Victoria Sandell Svensson. En era där Sverige tog VM-silver och där damallsvenskan var den främsta ligan i världen. Där Umeå vann SM och nuvarande Women's Champions League. Dit Marta Vieira da Silva landade efter att hon lämnat Brasilien och Belo Horizonte. Det går att lista en rad spelare som ritat dit både Umeå och Sverige på fotbollskartan.
 
Under 2000-talet blev de Svenska mästare 7 gånger, de vann Svenska Cupen 2 gånger och Women's Champions League 2 gånger. Men alla sagor har sina slut. När ett decennium gått på det nya millenniet hade kompaniet med Ljungberg, Moström och Östberg lagt skorna på hyllan. Och så försvann bland annat Marta, Dahlqvist och Bachmann. Umeå återhämtade sig aldrig – snittplaceringen i damallsvenskan mellan 2010 och 2016 är 6,7. Att spelare lämnar är en del av hela karusellen och att ett lag inte dominerar konstant är ingenting konstigt. Men vi har sett tidigare att ett mindre bra jobb bakom kulisserna snart också visar sprickor i fasaden utåt.
 
I somras basunerades det ut att det var kris – både på och utanför planen. Nedskärningar gjordes inför säsongen men pengar saknades ändå och i takt med att spelet knackade i det tidigare väloljade maskineriet så påverkade det ena även det andra. Mitt i allt det där så sparkades klubbens tränartrio, någonting som fick delar av truppen att öppet publicera ett brev där de tvekade om sin framtid i klubben och skickade syrlig kritik till styrelsen, någonting även tränartrion gjorde. Sommaren 2016 var en hel förening i gungning och alla framgångar kändes väldigt långt borta. Ett smärtsamt sätt att se en av de största klubbarna i modern tid sjunka på.
 
19 säsonger. 2017 kommer Umeå IK inte att vara en av de 12 klubbarna i den högsta serien. Det känns lika ologiskt som logiskt. För hur mycket det än är på planen som det ska presteras så går det inte hur länge som helst att spela över sin förmåga. Ett lag bestående av spelare med allsvensk klass kommer med stor sannolikhet att spela i Allsvenskan. Ett lag med kvaliteter för Elitettan kommer att åka ur. Om organisationen inte längre håller standard så är en degradering inte alls överraskande, hur mycket det än smärtar. En nedåtgående placeringsmässig spiral nådde till slut för långt.
 
De hade ju behövt vinna mot ett Kristianstad som lika mycket slogs för överlevnad. Lycka kontra bedrövelse och 1–1 blev till skåningarnas fördel. Säsongen förlorades inte där i lervällingen på Vilans IP hur signifikativt det än må vara. En redan mörk säsong blev svart tillsammans med nattens intåg över södra Sverige. Umeå IK vann bara två matcher under säsongen och gjorde minst mål av alla lag. Nästa år spelar de i Elitettan.
 
Även de största faller ibland. Det sägs ju att de till och med faller hårdare än andra. Nu är det upp till det svartklädda fotbollslaget från björkarnas stad att rannsaka, slicka såren och se till att inte trilla ytterligare. Umeå IK är ett klassiskt damallsvenskt lag – jag hoppas att de är tillbaka snart.
 
/ Jimmy Åkesson.

Senaste inläggen

Arkiv

Etikettmoln