En solskenshistoria 

Av helgkrönikör - Rune Larsson

Måndagen den 11 april i år satt jag vid ett bord utanför receptionen på ett flott RUI Hotell på Kap Verde och höll på att läsa mail på min mobiltelefon. Det var enda stället där det fanns WIFI och där det gick att läsa mina mail. I min roll som rådgivare på Carnegie Investment Bank så måste jag hålla mig informerad även när jag har semester.

Etiketter: helgkrönikören

Runt omkring mig var det mycket folk av olika nationaliteter.  Jag lade speciellt märke till en man i femtioårsåldern som gick omkring i en Feyenoord tröja och pratade med diverse människor. Nästa dag var han där igen också nu i en Feyenoord tröja fast i en anna färg.
Jag kunde inte låta bli att fråga om han var holländare och Feyenoordsupporter.

- Det kan man nog lugnt säga. Jag har fyra biljetter till alla deras hemmamatcher på stadion De Kuip och har knappt missat en hemmamatch på trettio år, svarade han.
- Då kanske du såg när jag dömde semifinalen i Cupvinnarcupen där år 1992, sade jag.
- Mot Monaco ja, den matchen såg jag. Dömde du den matchen?

Därefter var han som ett plåster på mig den veckan så fort som han såg mig. Vi pratade fotboll och jag berättade att jag skulle åka till London i maj och se FA Cupfinalen mellan Manchester United och Crystal Palace samt dagen efter se två andra finaler också de på Wembley. Vi var fyra män i övre medelåldern som åkte. Biljetterna kostade via en agent 8.300 kronor per person. En gång i livet kan man unna sig det resonerade vi. Ingen av oss ångrade beslutet efteråt.

Vi satt på en VIP läktare men fick ändå stå i kö i drygt en halvtimme för att komma in. Medan vi väntade kom en man i 75 årsåldern med en hord av fotografer och autografjägare i släptåg gående i rask takt. Det visade sig vara Geoff Hurst, han som gjorde tre mål när England senast vann fotbolls VM år 1966. I England glömmer man inte sina gamla idoler och hjältar.
Manchester United vann FA Cupfinalen med 2-1 efter att ha vänt matchen de sista tio minutrarna med en man mindre på plan.

Den första matchen på söndagen spelades mellan Morpeth Town och Hereford och som Morpeth Town mycket överraskande vann. Chris Swailes i Morpeth Town blev i den matchen med sina 45 år den äldste målskytten genom tiderna på Wembley.

Den andra finalmatchen på söndagen spelades mellan Halifax Town och Grimsby. Även där blev det en överraskning där det hårt nederlagstippade Halifax lyckades vinna. Vi råkade hamna mitt bland Halifax supportrar och det var en fantastisk upplevelse. De hade en inlevelse som är helt osannolik för en klubb som samma säsong hade åkt ur den femte divisionen medan motståndarna Grimsby hade avancerat från samma liga till League Two genom kval på Wembley helgen innan.

Biljetterna för att se båda dessa matcher som sammanlagt sågs av drygt 47.000 åskådare var 300 kronor så sammanlagt för de tre matcherna som vi såg den helgen kom snittpriset per match ner till knappt 3.000 kronor per match. Ett minne för livet det kan jag lova och som sagt var det mycket prisvärt.
Holländarens namn var Bram C van der Vorst. Han berättade att han arbetade som polis i Rotterdam. Vid samma bord satt det en dam som överhörde oss och hon sade att hon också var polis och arbetade i Amsterdam. Dom kände inte varandra innan men hade sedan också mycket gemensamt att prata om.

När jag hade varit hemma i cirka tio dagar efter resan till Kap Verde fick jag ett mail från Bram där han bjöd ner mig och min fru att bo hos dom och att han och jag skulle se Feyenoord i den troliga seriefinalen mot PSV Eindhoven i slutet av februari 2017. Min fru ville inte åka med men jag tackade ja på stående fot.
Det skall bli kul att få uppleva atmosfären en gång till på De Kuip. Semifinalen jag dömde där var den högst rankade klubblagsmatchen som jag dömde under min karriär. Dessutom var jag tillsammans med Leif Sundell assisterande domare åt Bo Karlsson när han dömde finalen året innan, alltså 1991, mellan Manchester United och Barcelona på samma arena.

Vad tar jag då med mig till Bram i present?

När Sverige spelade VM kvalet mot Holland bestämde jag träff med Ove Kindvall som signerade några landslagströjor som jag skall ta med. Vi bestämde träff hos Oves son Niclas kontor här i Stockholm. Inte dåligt att få träffa två gamla allsvenska skyttekungar på en gång.
Tröjorna kommer säkerligen också att uppskattas. Inte heller i Holland glömmer man gamla hjältar. Ove anses av de flesta vara Feyenoords bästa spelare genom tiderna.

Slutklämmen får väl bli att vad jag än gör i livet, så är det att jag en gång i tiden var internationell domare i fotboll, som är det som folk imponeras av och vill höra minnen ifrån.
 
Bästa hälsningar från Rune Larsson, Bandhagen

Senaste inläggen

Arkiv

Etikettmoln