Fotbollsföräldern

Redan som barn hörde jag historier om klasskamrater vars föräldrar jagade stackars 15-åriga domare runt planen. 15 år gamla domare! Vilket innebär att barnen som spelade knappast var äldre än 8-9 år. I min lillebrors lag fanns det föräldrar som ständigt hamnade i diskussion med motståndarföräldrar och domare. Jag kommer aldrig glömma när lilla Johans pappa skrek ”Jävla ärthjärnor” till två mammor i motståndarlaget och de skrek tillbaka från andra sidan grusplanen att han ”fanimej inte var riktigt klok i huvudet”. Vilket mammorna såklart hade helt rätt i. Jag minns att mina föräldrar gick över till motståndarlaget efter matchen och bad om ursäkt för Johans pappas beteende. Jag var stolt över dem då men inser nu att vi måste handla ännu snabbare och tydligare om vi vill ha förändring. Vårt vuxenansvar måste bli ännu större. 

Det är enkel logik, efter matchen är skadan redan skedd. Motståndarföräldrarna kanske lugnas av en ursäkt men barnens upplevelse, lilla Johans upplevelse och min lillebrors upplevelse är bestående. Vi behöver agera i nuet och vi behöver agera rätt. Anledningen till varför vi inte tar vårt ansvar som vuxna är att vi reagerar instinktivt, precis som idioten. Utan att veta om det flyttar vi ansvaret från oss själva i samma stund som vi förbannar dem. För att lösa problemet måste vi börja med att acceptera fakta: Idioter kommer alltid att finnas. När vi accepterar idioten kan vi agera och söka problemlösning utifrån faktiska förutsättningar, när vi reagerar instinktivt och tänker ”jävla idiot!” låser vi oss vid högoddsaren att idioten skall sluta vara en idiot. Ingenting är omöjligt men varför satsa på en häst, som dessutom är halt, när man kan satsa på alla?

Jag skriver det några gånger till, mest för min egen skull, för att jag själv ska acceptera och förstå. Idioten kommer alltid att finnas. Idioten kommer alltid att finnas. Idioten kommer alltid att finnas! Hen kommer trampa runt kring en fotbollsplan i Viksjö utanför Stockholm, hen kommer förstöra fotbollsmatcher genom att kasta in smällare på planen och hen kommer twittra om hur det är självklart logiskt att vår välfärd skall gå före andra människors liv. Att jag inte är en idiot är en bra början men det förändrar inte. För att göra skillnad krävs att jag ändrar min syn på mitt ansvar som vuxen och det krävs mod. Det krävs nämligen mod för att våga ta ansvar. Att säga till på skarpen när någon skriker ”ärthjärnor”, att ställa sig upp och säga ”lägg av!” när någon kastar in en smällare på innerplanen. Är jag vuxen och inte en idiot så är det mitt ansvar att hitta modet till att protestera högljutt när barn skickas tillbaka till brinnande krig med argumentet att de kostar pengar. Genom historien är det modiga människor som har gjort skillnad. Människor som vågat ta ansvar, i det lilla och i det stora. Genom historien har få positiva förändringar skett tack vare att en idiot plötsligt slutar vara en idiot.


Som en vuxen människa i ett sammanhang med andra är jag deras miljö och jag har ett ansvar för helheten, resultatet. Jag är en del av något större och därmed ansvarig, alltid oavsett i miljön runt barn. Mina barn, andras barn, jordens barn. De som kommer över från grannhuset för att leka, de som flyr från krig utan familj och de som försöker ta bollen från min egenfödda unge på en grusplan i någon förort. Mitt ansvar för slutprodukten är oberoende av förutsättningarna. Är jag omringad av 100 idioter måste jag kämpa lite mer, vara ännu modigare. Är det en enda idiot så har jag, tillsammans med andra vuxna, ansvar för att den enda idioten inte förpestar vår och barnens miljö.

Är du en idiot så förstår du att den här texten inte kom till för dig. Den här texten är riktad till er som liksom jag, tvingas leva i en värld med idioter. De kommer alltid finnas och vill vi minimera deras utrymme och deras påverkan på den värld som är vår, våra barn och vår framtid så krävs det att vi kliver fram och gör allt vi kan för att avväpna deras idioti. Vi behöver inte vara moder Theresa, vi behöver inte viga våra liv åt att hjälpa andra, vi behöver bara ta ett vuxenansvar som är något större än att enbart förbanna idioten. Inte ibland, inte oftast utan varje gång vi är en del av ett större sammanhang och i en miljö tillsammans med andra.

/Lisa Ek

-------------------------------------------

Jag är Lisa Ek, drömmare sen 6 års ålder då jag första gången uttalade att jag skulle bli fotbollsproffs i Italien. De sa då att det var omöjligt eftersom det inte fanns några kvinnliga proffs i Italien. 27 år senare debuterade jag i Italienska serie A , iklädd Fiorentinas lila tröja och med proffskontrakt i handen. I år avslutade jag min spelarkarriär, en cirkel slöts och en ny början har tagit vid. Exakt riktning är ännu oklart men jag studsar in i mitt nya liv som ett levande bevis på det som lägger grunden för framgång: ”Ingenting är omöjligt!” 

I damallsvenskan har jag representerat Kopparbergs/Göteborg FC, FC Rosengård och Hammarby. Har även spelat ishockey på elitnivå i AIK och i landslaget och är föredetta elitspelare i bandy , då med klubbtillhörighet IK Göta.

Utbildad tränare UEFA Advanced och stolt livstidstränare för killarna i Sandarna Lag C, även om jag inte har möjlighet att vara på plats just nu.

Stolt ambassadör för Svenska fotbollförbundets projekt ”Fotbollsförälder” och ViLirare (nr 51).