Beslutet är taget – men nu då?  

Känns tankarna igen? För vad är egentligen värst: Att inte få vara med i gänget, inte göra mål och inte känna det där härliga adrenalinet pumpa, eller att uppleva skada på skada, sitta och glo vid sidlinjen och känna hur man psykiskt bryts ner sakta men säkert? En smaksak helt klart. Jag har övervägt för och nackdelar och bestämt mig för att det sista alternativet trots allt är värre. Just nu i alla fall.  
 
De allra flesta som någon gång spelat fotboll lite högre upp i åldrarna måste ha stått inför denna typ av beslut. Självklart ser beslutsprocessen olika ut, spelare emellan, men drar man allt till sin spets så tror jag att de allra flesta landar i att sluta på grund av någon typ av motivationsbrist. Bristande motivation kan såklart te sig i många olika former. Skadeproblem, svajande glädje, platsar inte. Listan kan göras lång. Men botemedlet tror jag är detsamma. Det handlar om att bli sedd. Sedd på ett eller annat sätt. Det viktigaste är att någon, tränaren, materialaren eller medspelaren ser dig. Och det gäller att ha tajming. Precis när pendeln väger över mot sluta-alternativet. Precis då behövs det någon som är där och ser just precis dig. Det behövs inte mycket, men det behövs. Som skadad spelare är det så lätt att betraktas som "den där skadade". Den där skadade som alltid är skadad, som bara sitter där och som är helt hopplös, lat är hon också. Fruktansvärt lat dessutom. Ja, hon trivs nog faktiskt att sitta där vid sidan. Det är hennes plats helt enkelt. 
 
Trots min kärlek till fotbollen och klubben är det inte självklart för mig att fortsätta i en annan roll, som exempelvis tränare. Utifrån sett är det väldigt märkligt att så enormt många före detta aktiva som lagt ner uppåt tjugo år av tränande och spelande, bara kan klippa bandet till fotbollen så tvärt. Men för mig som är mitt i det precis just nu är det inte så konstigt. Jag tror helt enkelt det handlar mycket om identitet och osäkerhet. Som spelare har du din tydliga plats i laget, du vet vad som förväntas av dig på alla plan. Som ledare, tränare eller styrelseledamot är osäkerheten stor. Vad innebär de rollerna egentligen? Det är säkert kul, men passar det mig? Kan jag binda upp mig och ta ansvar? Steget att bara släppa allt helt är betydligt enklare.     
 
Vad kan man tänka sig för lösningar på detta problem då? Jag tror att ett veteranlag kan vara nyckeln. Veteranlag klingar i och för sig väldigt fel om det består av spelare som inte passerat 30-sträcket än, men principen är den viktiga. Och principen är att när man tvingas sluta, eller vill sluta av andra anledningar så ska det finnas en naturlig väg in i ett annat lag, i samma klubb. Ett lag för före detta spelare. Då behövs i princip ingen aktiv handling, inga förpliktelser eller liknande. Men klubben kan komma att vinna mycket på ett sådant här lag. Kanske sammanhållning blir så stark att man som spelare i veteranlaget vill hjälpa till på a-lagets matcher, träna juniorlag, scouta nya spelare eller till och med hoppa in och spela i B-laget vid spelarbrist. Listan kan göras hur lång som helst och jag är övertygad om att både före detta spelare och klubbar har allt att vinna på att ha ett lag för före detta spelare.

/Matilda Jansson