Som en hotellfrukost  

Någonstans så tycker jag att klubben ändå ska berömmas för att man har varit tålmodig och skapat en kontinuitet runt denna vackra och påkostade farkost som dessutom väldigt många har både ögon och stora förhoppningar på. Det som däremot kan ifrågasättas är varför just den nuvarande personalen har getts så stort tålamod då de framgångar man tror och hoppas på aldrig kommer. Vad som än påstås så är fakta att direktiven från kommandobryggan inte har skapat och etablerat den vinnarkultur och utveckling som behövs för att kliva förbi tillräckligt många konkurrenter. Jag som bara bevakar sporadiskt och på avstånd och därför inte har riktigt på fötter lever ändå med känslan av att det också är nya spelare in och ut för ofta.
 
Precis som på hotellfrukostar där nya ansikten skiftar från dag till dag. Det som saknas, och detta är givetvis lättare sagt än gjort, är att utforma en idé, en strategi, en utstakad väg där man maximerar uttaget från varje spelare individuellt och i samspelet med varandra. Tänk att som anhängare inför varje fight veta att motståndarna, oavsett om de heter Falkenberg, Fulham eller Sevilla kommer att monteras ner inom 90 minuter av ett maskineri som inte går att hejda. Antingen så rullar man ut motståndarna, eller om det inte går, så får man mala eller bara kriga ner dem. De sämre lagen klarar som oftast inte att stå emot speciellt länge, de bättre står emot längre, ibland till och med fram på stopptiden innan de krossas och äts upp likt pytonormens offer. Det får se ut hursomhelst, det är takter man vill se! Det får se ut hur som helst, för det är bara segrar som räknas!
 
Varför avgår inte babyfacet Fridolin? Hans ständiga pudlande och menlösa nickande har nu devalverats till en bottennivå. Obegripligt att killen hänger sig kvar eftersom till och med supportrarna inom de egna leden inte tror på honom som styrman längre. Solidariteten och det delade ansvaret med Romson var enbart läpparnas bekännelse när det blev skarpt läge för denna politiske orm. En politiker utan förtroende, ja, vad är det?
 
Nu börjar det bli tröttsamt att se detta överdrivna kramande av bollen.  En trend som startade för några år sedan och nu bara blir värre och värre. Det handlar om målisar som efter att ha fångat ett löst skott eller inlägg numera slänger sig, eller bara faller framåt med bollen för att säkra den. Madrids målis var inte bara bra, han var en mästare på detta otyg också.
 
Fyllde nyligen år. Om jag trodde att bara andra människor åldras och förändras så är det bara att jämföra önskelistan idag med för tjugo år sen. Då, mobil, klocka och cykel. Idag, synundersökning, gåstavar och dosett. Det är bara att kapitulera för verkligheten!

/Bernt Ljung