Tolv år igen

Av måndagskrönikören - Bernt Ljung

Jag var svårt hockeyintresserad som grabb. Favoritlaget, som jag aldrig fick se i verkligheten, var Tre Kronor. Men mina riktiga hjältar som jag såg varje vecka, var IF Tunabro. Säsongen 70-71 var den första och den bästa resa jag någonsin gjort som supporter och är ett enastående idrottsminne som jag förmodligen bär med mig hela livet. Men min hängivenhet över laget hade också ett pris då jag i skolan fick koncentrationssvårigheter eftersom jag bara tänkte på nästa match.
 

Efter att laget i februari vunnit div II östra två poäng före grannkommunens lag, så stod nu endast ett kvalspel i vägen innan den allsvenska statusen kunde räknas hem. I sista kvalomgången mötte Tunabro IFK Kiruna i det fullsatta ballongtältet som något år innan placerats över Gyllerinken. Ställningen var 1-1 inför tredje perren så läget var nervöst och ovisst för oss denna sena söndagseftermiddag den sista februari 1971. När Hesa Fredrik till slut levererade slutsignalen så hade hemmalaget, efter en enastående slutperiod där till och med forwards nu täckte skott, lagt gästerna på rygg med stabila 4-1. Efter matchen var jag en överlycklig tolvårig supporter som kände stor delaktighet i och med att jag sett alla hemmamatcher och även, med medhavd matsäck från mamma, åkt med supporterbussen på flera bortamatcher.
 
Av alla spelare så var jag ändå mest impad av målvakten Juha Raninen som fortfarande höll en ung Göran Högosta kvar i båset som grindvakt. Juha spelade givetvis utan mask och hade bara den klassiska VM hjälmen från Jofa i den vackraste av alla blå nyanser på sig. Det där imponerade och gjorde att jag ständigt dagdrömde om att bli en lika duktig målvakt, eller rättare sagt, bara bli som Juha… Nu blev jag ingen Juha även om jag var hygglig med spaden fram till mopedåldern då hockeyburen för gott byttes ut mot större mål. Efter några år i allsvenskan så förintades Tunabros hockeysektion vilket samtidigt också blev ett naturligt avslut för mitt hockeyintresse. För hur skulle jag kunna hitta en ny partner som kunde överträffade denna förälskelse, denna vackra resa?
 
Jag har genom åren skymtat Juha här och där men våra vägar har aldrig korsats på riktigt till för ett år sedan då jag tyckte mig se honom i en butik och jag blev tolv år igen. Samtidigt som han måste få veta vilken idol han var och vad hans Tunabro betydde för mig när jag var grabb, så blir jag tveksam om jag vågar närma mig idolen, dessutom blir jag osäker på om det verkligen är han eftersom åren förändrar oss. Men jag måste ta chansen tänker jag, för kanske är han fotbollsintresserad vilket kan underlätta konversationen, målisar emellan liksom. Jag går fram till honom, och nu är jag inte ens tolv längre, sträcker fram handen och presenterar mig och frågar om han är Juha? Han svarar ja lite lågmält, som om han tyckte det var lika nervöst som jag.
 
Jag fortsätter och säger det jag planerat men samtalet, eller snarare monologen, blir lite kryckig och utan flyt eftersom Juha är fåordig. Efter någon minut tinar situationen upp och stämningen blir mer avslappnad, dock inte så perfekt som jag hade trott. Efter denna första trevande kontakt med barndomsidolen så har jag flera gånger stött på Juha och varje gång så hamnar vi, via mig in på de gyllene åren. Senast jag pratade med honom så bjöd han på en hemlis, en kioskvältare i mina nu stora öron. De handlade om kvalmatchen mot Kiruna och något dramatiskt som skedde innan nedsläpp. Juha berättade att han på uppvärmningen hade haft sönder skaftet på sin målvaktsklubba. Jaha, men det var väl bara att ta en ny klubba då säger jag. Det fanns bara en, svarade Juha. Klubben ville spara pengar och hade därför inte köpt in någon extra klubba som i så fall blivit liggande hela sommaren. Att låna Högostas spade gick inte heller då den inte passade eftersom han är längre. Juha och materialförvaltaren fick lösa detta genom att helt enkelt spjäla skaftet med långa plastbitar som tejpades fast och sen var det bara att köra denna helt avgörande kvalmatch.
 
När jag hör denna anekdot från huvudpersonen själv blir jag tolv år igen och befinner mig plötsligt på exakt samma plats bakom målet där jag befann mig den sista februari 1971…
Angående hockeymålvakter så ser jag att duktige Lundqvist slagit rekord. Det handlar om att han nu är den goaltender som vunnit mest matcher (366) i NHL. Bra gjort tänker jag. Läser vidare och ser sedan att det stämmer bara till en viss del då rekordet gällde under elva säsonger. Det finns tydligen rekord för allting i NHL.
 
Vet inte varför det numer ska ältas så mycket om Asllani efter varje landslagsuttagning eftersom hon inte platsar längre. Därför var det befriande att höra Sundhage ta bladet från munnen i en TV-intervju när hon på frågan varför Asllani inte är med sa följande: Hon har ingen klubb, dessutom så är hon inte tillräckligt bra! Touché.

/Bernt Ljung

Senaste inläggen

Arkiv

Etikettmoln