Bollars oförutsägbara vägar

av måndagskrönikören - Bernt Ljung

Från 60-talet och några decennier framåt, var det vanligt att svenska målvakter använde halvvolleyutsparkar för att leverera bollen så långt som möjligt. Ibland blev träffen ren och riktningen bra, men lika ofta blev det slice eller hook vilket gjorde precisionen lika otydlig som Kristina Kappelins dialekt. I dag på konstgräset, när chanserna till snedträff är minimala, i alla fall om man är begåvad med någorlunda bollkänsla, så finns det ingen, åtminstone vad jag har sett som använder halvvolley.
 

Anledningen ligger i bollarnas utveckling eftersom det numer förefaller som om keeprarna håller igen för att inte skjuta för långt. Att bollarna svarar och accelererar mycket bättre idag fick jag nyligen, för egen del, på ett pinsamt sätt erfara. Upprinnelsen till denna upptäckt var att en yngre medlem i den sfär som förväntar sig julklappar, på sin önskelista hade skrivit, fotboll.

Står nu i en stor och välbesökt sportaffär och ser att vid kassorna finns kartonger staplade innehållande bollar av just den modell som önskelistspersonen vill ha. Perfekt tänkte jag, och öppnar en kartong för att kolla kvalitén. Men innan jag studsar bollen så noterar jag att syrenivån är låg, så här gäller det att ta i för att kunna kontrollera studsstatusen och kvalité på riktig, sagt och gjort. Det som händer nu är varken kul eller imponerande, eftersom bollen, efter studsen, likt en häxpipa med ovanligt stor kraft far runt och attackerar allt som ligger i närheten. Vattenflaskor, bollar och kartonger far runt som käglor i en perfekt strike framför dem som köar för att betala. Pinsamt är bara halva förnamnet. Under tiden jag snyggar till på platsen kan jag förnimma de tysta kommentarer som förmodligen låter i stil med ”Hörru Stig-Helmer, kan du inte studsa en boll så håll dig borta från dem”…

Apropå bollar så var det förr inte ovanligt att spelare innan matchstart levererade reklambollar med olika företagsnamn på till åskådarna. Vid en hemmatch på Råsunda skulle vi sparka ut just sådana. Eftersom jag behövde ta mig till ena målet så blev det naturligt att skicka ut bollen där också. Men för att bollen skulle komma över det höga nätet bakom målet så behövdes det en målvaktsutspark för att lyckas så jag drog till rejält, men konstaterar omgående att renare träff har siktats på Råsunda, om jag säger så. Bollen vred sig i luften bort från den befolkade sidan av Norra Stå till den mer glest publika delen. När bollen är på väg ner från en rätt ansenlig höjd, så följs den av alla de som inte fick chansen att fånga den. Dessvärre så är de smågrabbar, dit bollen i hög hastighet är på väg, inte lika observanta utan upptagna med något helt annat. När bollen landar så är det dessvärre mitt i huvudet på en av killarna som blir både rädd och lite ledsen. Att nu försöka spela oskyldig var inte lönt eftersom exakt alla, utom den som blev träffad, såg vem som så klantigt placerade bollen i det nu lite ömma huvudet…

Några omgångar senare i en match mot ett lag etablerat söder om Solna, skulle bollar ut igen, och för att undvika att upprepa min tidigare fadäs, så jag valde att sparka upp bollen på östra läktaren. Den här gången blev träffen perfekt och bollen landade i publikhavet. Fem sekunder senare kommer den flygande tillbaka till mig. Men va fan händer? Svaret var lika enkelt som logiskt eftersom en grönvit åskådare inte gärna tar emot något från en gulsvart representant, i alla fall inte i officiella sammanhang… Touché!

Jag vill inte delta i sågningskören mot MFF, men hade matchen mot RM istället handlat om boxning, hade domaren brutit matchen långt före sista ronden.

Kanske en klen tröst efter ett slutresultat som mer påminner om ett riktnummer, är det faktum att laget ändå tog sig till den högsta av tävlingsnivåer i världens största sport vilket hade en form av bragdstämpel över sig. Väl där kan vi dock konstatera att även om varje spelare kommer upp på sin högsta nivå (gällde inte mot marängerna) så blir vi uppsnurrade, ifrånsprungna och avklädda av skickligare spelare ifrån tre större klubbar, så vad göra? Som jag ser det så är det bara att acceptera och lära av verkligheten för att kunna satsa ännu hårdare till nästa år!

Jag skiter i hur bra han är och att denna egoism, enligt sakkunniga, har varit till gagn för honom och för de lag han spelat, och spelar i. Jag tycker det är lika vidrigt varje gång att se detta individuella skådespel i en sport där lagspelet är grunden för allt. Portugisens manér är lika felplacerat som en borgare i ett första maj tåg…

/Bernt Ljung

Senaste inläggen

Arkiv

Etikettmoln