Morgondagens stjärnor lyser klart - på den blågula fotbollshimlen

I dag, onsdag 1 juli firar svensk fotboll ett EM-guld.
Inte ett silver, inte ett brons, ett Guld.
Det svenska U21-landslaget har, tillsammans med de svenska fotbollsfansen, erövrat den stora scenen och i eftermiddag intar de ännu en i klassiska Kungsträdgården.

Förra säsongen producerade såväl herr- som damallsvenskan Champions League-lag. Det var ett tag sedan för herrarna, men Malmö FF lyckades till slut klara det till synes omöjliga. En av de många mentala ryggsäckar vi gått och burit på kunde läggas åt sidan. I Prag gjorde sig U21-landslaget av med resten – de visade att svensk fotboll kan.

Sverige kan producera vinnarskallar, Sverige kan utbilda och utveckla unga spelare att nå högsta internationella nivå och Sverige kan vinna stora fotbollsmästerskap. F19-landslaget lyckades i Turkiet 2012. Och nu U21-killarna i Tjeckien.

Jag stod på knäna och bad lite varje kväll, för att vi skulle slippa ännu en hedersam finalförlust och sedan stå där igen och höra alla belackare ondgöra sig över vår folksport. Under de första 20 minuterna var det riktigt svettigt, men precis som tidigare växte laget och individerna med uppgiften. De plockade ännu en gång fram den avgörande förmågan att kunna prestera som bäst, när det gäller som mest. Till slut var det Sverige och John Guidetti som skapade de hetaste målchanserna och var närmast att avgöra mot detta fantastiska Portugal, som spelar en underbar fotboll.Till slut var det Sverige och John Guidetti som skickade in straffar av yppersta världsklass bakom en chanslös målvakt och fick jubla ikapp med fansen. Vi får inte heller glömma Carlgrens suveräna straffräddningar.

Svensk fotboll har länge stått djupt rotad i en stark försvarsorganisation och att man jobbar hårt tillsammans. Kollektivet har stått över allt. Håkan Ericson å sin sida har lyckats skapa en grupp där individualister tillåts vara sig själva, en miljö där alla får vara olika så länge de gör det inom ramarna för det vi kallar för ett lag. Han har lyssnat på sina spelare, han har gjort modiga offensiva byten i avgörande lägen och sänt de allra viktigaste av signaler till sina spelare: Vi går för att vinna – tillsammans.

Framgångsfaktorerna i detta mästerskap är att vi har lyckats utveckla det traditionellt svenska arbetssättet och utveckla det, vi har tagit avgörande kliv framåt i vårt offensiva spel. Utmaningen för framtiden är att ta ytterligare kliv. Att utbilda ännu fler och bättre spelare, som kan vara spelförande under längre perioder mot stora nationer som Tyskland, Portugal, Italien, Spanien, med flera. Där finns fortfarande mer att önska, men det här mästerskapet har varit ett steg i rätt riktning.

Oscar Lewicki, ”blågults” svar på Javier Mascherano är själva sinnebilden för den här utvecklingen. Han lyckades både neutralisera Portugals supertalanger (värderade till ungefär en halv miljard svenska kronor) och samtidigt skapa chanser framåt. Han har förutsättningar att bli en centrala mittfältsgeneral i ett framtida A-landslag.

Vi ska även i detta nu ge stor kredit till alla ledare som på olika sätt bidragit till dessa spelares utveckling . De har visat att vi inte kan prata om vägen till toppen, utan om vägarna dit.
Låt oss nu fira, njuta och verkligen ta in den här framgången.
Sen är det dags att sätta sig ned och se hur vi kan utvecklas ytterligare och bli ännu bättre i vårt arbete att utbilda morgondagens stjärnor.
Vår blågula fotbollshimmel lyser klarare än på mycket länge.

Bosse Petersson
genom Nils Montan-Lunds penna

Fortsatt trevlig sommar. Nu springer vi till Kungsträdgården.