Silly Season är hissmusik

Jag ska vara helt ärlig. När jag hör begreppet ”Silly Season” hoppar jag inte upp av glädje. Snarare kniper jag ihop ögonen, får rynkor i pannan och försöker att tänka på annat. För i min värld är Silly Season inget annat än ett jippo. Det är som när man är på fest hos den där kompisen som man egentligen är särskilt bekant med, men eftersom att alla andra ska gå så är man själv tvungen att visa upp sig för att verka engagerad och inte utanför i det sociala sammanhanget.

Silly Season är två månader av ren och skär ryktesspridning. Det är ett sätt för mediabolag att hitta så kallade klickisar och få läsarna att tro på de vildaste historier. Det är en företeelse som aldrig stannar upp, men som har sin högsäsong under sommaren då ligorna är på vila. När supportrarna inte har någon fotboll att titta på och kommentera, vänder man sig istället till en värld där allting är den totala motsatsen till det konkreta som sker på fotbollsplanen.

Och det är alltid vissa rykten som tycks hänga med länge. Det är alltid vissa spelare som får oändligt många fler rubriker. I svenskt fall är det främst Zlatan Ibrahimovic. Vi älskar att läsa rykten om var vår enda världsstjärna kan tänkas hamna härnäst. Kommer han att stanna i PSG? Återvänder han till sitt kära Italien där han skördat framgångar tidigare? Eller tar han äntligen steget till England för att pröva lyckan i Premier League? Rubrikerna har varit likadana i flera år, trots det tycks vi varje år sugas in av detta monster som lockar oss till att köpa historier som oftast är så uppdiktade att Harry Potter framstår som verklighetsbaserad i jämförelse.

Jag har full förståelse för att man som supporter vill vara med i svängarna kring vad som händer på spelarfronten. Det är bara det att under just denna period tycks man glömma allt som har med realism och källkritik att göra. Det är polsk riksdag där den största lögnen säljs till högsta möjliga pris och ytterst få tycks under processen stanna upp och fråga sig själva om det faktiskt finns någon substans av sanning i vad som egentligen påstås.

Man köper allt med hull och hår.

För mig är Silly Season bara ett sorl i fotbollen. Det är hissmusik. Den finns där, men egentligen saknar den någon som helst innebörd. Den ska finnas i bakgrunden, hålla en kvar på jorden och få en att inte glömma bort fotbollen. Mer energi än så behöver man inte lägga på den. Jag är i en klar minoritet när det kommer till detta tankesätt. För alla Silly Season-bloggar hävdar motsatsen, det finns helt enkelt väldigt många som uppskattar den hektiska och substanslösa period.

Herregud. Sky Sports, en av världens främsta tv-aktörer på fotboll, tillägnar otaliga timmar åt att följa alla transferrykten. Under transferfönstrets sista dag, ”deadline day”, står reportrar ute på varenda stor brittisk arena för att spana in minsta lilla sak som kan tänkas ske i transferväg. I Sverige har de stora tidningarna börjat ha sådana bevakningar också, inte i samma utsträckning men vi går mer och mer åt det hållet som Sky Sports sedan länge har haft.

Jag älskar fotbollen och jag saknar den när den är borta. Men för mig är Silly Season inte fotboll. Det är dravel. Och dravel kan jag klara mig utan.

/Journalisten