Med Klopp försvinner känslorna

av supportern - Leonard Jägerskiöld Nilsson

Det har tagit ett tag att smälta. Att Jürgen Klopp ska lämna Borussia Dortmund till sommaren. Nyheten är flera veckor gammal men den gnager fortfarande i mig. Att denna fotbollsikon som har lett Dortmund till oanade och oväntade framgångar inte längre kommer vara kvar i klubben. Men så är det ju med både fotbollen och livet. Det går vidare och alla söker ständigt nya utmaningar. Så även Jürgen Klopp.

 

Etiketter: supportern

Anledningen till att det känns tomt, trist och vemodigt i min oroliga fotbollssjäl har inget med Borussia Dortmund att göra eller det faktum att jag till vardags arbetar med Bundesliga. Det handlar snarare om att den där 47-årige Jürgen Klopp är en av fotbollsvärldens få karismatiska tränare. En av dem som lever med känslorna på utsidan. Som spelarna ofta gör. Karaktärer som Klopp behövs och ett eventuellt sabbatsår för honom skulle innebära ett mindre känsloladdat år för oss. En tråkigare säsong helt enkelt.

Den sportsliga framgången har förstås betytt mest för Klopp själv och för omvärlden. Som en orakad och, med armbågen inbjuden, avlägsen släkting tog han sig an Bundesligafesten med stort engagemang 2008 när han bytte Mainz mot Dortmund. Han gjorde ligan snabbt till sin och sedan kapade han även den europeiska scenen med finalplatsen i Champions League. Men det är ändå inte för framgångarna som man älskar honom. Det är för känslorna. Det finns ett oräkneligt antal tränare som är både duktiga och engagerade men det finns få som Jürgen Norbert Klopp. Utan att dessvärre ha träffat honom känns han synnerligen äkta. För när Carlo Ancelotti knappt höjer på ögonbrynet åt det egna lagets mål sitter Klopp på knä i vilda segergester. När Pep Guardiola nonchalant klappar sin utbytta spelare på axeln kramar Klopp om densamma i häftig affekt. När Diego Pablo Simeone äntrar planen i kolsvart och väl vald utstyrsel gör Klopp entré i mjukisbrallor och tillhörande huvtröja. När José Mourinho fäller dräpande kommentarer till pressen bjuder Klopp istället på ett garv. Och när han besegrar självaste Bayern München i en straffläggning på bortaplan galopperar han gräset fram till spelarna för att fira med dem. Därefter kramar han om den slagna motståndaren Manuel Neuer och tröstar honom. Det är vad Klopp gör och det är just de sakerna som gör honom mänsklig. Som gör honom mer lik oss. Dig och mig.

Visst älskar jag Mourinhos motbjudande nonchalans, Guardiolas prydliga passningsperversion, Diego Simeones påspacklade hårdhet och Carlo Ancelottis eleganta persona men ingen av dem är människan Jürgen Klopp. De är alla i en annan dimension än oss vanliga dödliga personer. Jürgen Klopp däremot, han är som du och jag, utöver det faktum att han kan en del fotboll också. Och sådana profiler behövs.

/Supportern

Senaste inläggen

Arkiv

Etikettmoln