Varför så mycken våld och ilska inom idrotten?

Av Lasse Kinch

Något av det finaste som finns inom idrotten är gemenskap.
Alla som spelat i ett lag vet hur mycket härligare det är än inom den individuella idrotten. Att stötta och stöttas av kamrater vid framgång eller nederlag gör idrotten – i mina ögon – unik.
Men varför kan så många som tittar på idrott inte samsas?

Jag kan väl inte påstå att bengaler på läktaren är en orsak, men jag funderar på om det bidrar? Vad jag menar är att det känns som en aggressiv handling. Det “tänder” också motståndarklacken att vara ändå bättre – eller värre. Varför kan det skapas stämning i England utan bengaler?
 

Vi har ju tagit efter mycket av supporterverksamheten från den brittiska fotbollen. Kan vi inte göra det i bengaltänkandet också?
Vad jag heller inte kan förstå (har kanske med åldern att göra) är hur de som står där på läktaren tycker det är kul att vänta cirka 15 minuter på avspark. Eller att matcher får ett avbrott lite då och då.

Att supporters hejar på sitt lag är ju fullt försåtligt – det gör jag också – men varför ska man hata domare eller motståndare. För några år sedan kom jag i slang med ett av fansen i “mitt” lag (AIK), och frågade honom varför man t ex hatade Göteborg (en ramsa som kan eka även om AIK möter ett annat lag), och en domare när ett domslut går emot det egna laget. Jag frågade om det inte var roligt att vi HAR en motståndare? Att vi har en domare på planen är ju också av viss vikt. Ni menar väl inte att ni vill att laget ska spela mot vårt B-lag, så ni slipper hata, sa jag? Vår diskussion blev inte långvarig, och jag fick inte några (bra) svar.

Som journalist tycker jag också att man har ett visst ansvar. Det språk som vi använder kan också trigga till våld. Varför behöver man skriva/tala om krig när det bara gäller fotboll? Min mening är att ord som ”katastrof” och ”livsfarligt” inte hör hemma i den vokabulär vi journalister ska använda när vi beskriver sport. Jo, vissa ord är bra att använda för att beskriva ett tillstånd, men krig är något mycket värre.

Titta bara i vår omvärld så  förstår man hur illa det är när det verkligen är krig! En flykting som står vid stranden i Libyen för att på en bräcklig farkost bege sig ut på Medelhavet för en osäker tur. Den människan kan säga att hon ska ut på en livsfarlig resa. Förliser fartyget – med hundratalet flyktingar ombord – då kan vi använda ordet katastrof! Används dessa ord när man missar en t ex passning, har man inte förstått ordets laddning!

Livsfarligt kan det vara när någon sätter en ståldobbad sko i ansiktet på en motståndare, men tack och lov är det sällan livsfarligt att spela fotboll. Absolut inte när man slår en passning helt galet!

Att hata sina antagonister kan också leda till våld.

Hörde om en kollega som hade refererat en bortamatch för Gefle. När han skulle gå till sin bil kom han att tänka på att han hade en tröja, som kunde påminna om Gefles matchtröja. För att inte riskera att attackeras tog han av sig sin tröja.

Vill vi ha det så?

När jag ändå är inne på ords betydelse retar jag mig på när man tycker att ett lag DRABBAS av en utvisning. Jo, när Zlatan Ibrahimovic blev utvisad mot Chelsea, så drabbades PSG, för den var felaktig. Säger eller skriver och använder ordet ”drabba”, så är det ju en kritik mot domaren, för det betyder ju att han gjort fel. Man drabbas av t ex sjukdom, men orsakar en utvisning, för att man brutit mot spelreglerna.

När vi nu står inför en ny fotbollssäsong hoppas jag att det blir en förändring när det gäller läktarkulturen. Alla kan hjälpa till! Lirare, journalister och publik.

Då kan vi alla få uppleva det bästa som finns – GEMENSKAP! 

Lasse Kinch

Etiketter: gästkrönikören

Senaste inläggen

Arkiv

Etikettmoln