Vänskap och supporterskap

Av supportern - Leonard Jägerskiöld Nilsson

Nyss hemkommen från en fotbollshelg i de nordligare delarna av England. En helg signerad städerna Liverpool och Hull. En helg med Everton - West Ham på menyn och med Hull - Tottenham som tilltugg. Matcherna slutade 2-1 och 1-2 men det var inte resultaten som fick mig att fatta denna penna. Utan stämningen runt omkring. En stämning vi sällan är förunnade i Sverige.

 

Före jag fortsätter och innan ni dömer mig som fotbollsignorant och med bristande kunskap vill jag tydliggöra att jag är väl medveten om den engelska fotbollens brister och problem. Jag vet att våldet fortfarande ramar in fotbollen på de brittiska öarna - dock inte längre på arenorna. Tack och lov. Men jag vet, lika mycket som ni, att den städade bilden av den engelska fotbollens finrum som vi har i Sverige är långt ifrån verklig. Våldet finns fortfarande och arbetarklassen alieneras från de större klubbarna. Klubbarna där turisterna regerar.

Därför styrde jag min kosa mot Liverpool och det mindre eftertraktade Everton och dagen efter till det, för fotbollsturister, oupptäckta Hull. Två klubbar som bjöd på något som vi svenska fotbollsfans sällan får uppleva.

Det var som tydligast i söndags. På Yorkshires regndränkta östkust. I Hull närmare bestämt. Så fort vi klivit av, det av Tottenhamsupportrar, annekterade tåget tog vi oss i rask takt till Hulls supporterbar The Admiral of the Humber. Ett klassiskt, brittiskt hak med högt i tak, träinredning och skräniga fotbollssupportrar. Efter varsin öl och en sen, sunkig frukost började allvaret. Tottenhamsupportrarna ramlade in på krogen. Risk för bråk tänkte vi men fansen, klädda i både hemma- och bortafärg ville annat. Istället för ett förmodat rallarslagsmål utbröt än bättre stämning än tidigare. Spurssupportrarna var visserligen lika högljudda som påverkade men det bekom dem inte. Trots ramsor om det liljevita lagets storhet, om ärkefienden Arsenals misslyckanden och om de annalkande tre poängen blev stämningen aldrig hätsk. Hullsupportrarna svarade istället.De överviktiga, orangeklädda och korvstoppade farbröderna sjöng tillbaka. För fulla muggar och med tillika full hals. Vad som kunde ha urartat i ett krogslagsmål blev istället en vänskaplig tävlan om vem som kunde sjunga högst, bäst och vackrast. Och denna förunderliga kamp med tillhörande stämning pågick ett tiotal minuter. Tillräckligt länge för alla att njuta. Ett avundsvärt ögonblick.

Visserligen är Tottenham och Hull långt ifrån bittra rivaler och är väl mer att jämföra med exempelvis Djurgården och Kalmar. Men har ni någonsin varit med om att Djurgårdens och Kalmars fans sjungit tillsammans före en match? Eller varför inte AIK:s och Elfsborgs? Knappast.

Premier League har definitivt sina problem men det har Allsvenskan också. Och trots att den engelska ligan behandlar väl valda fans ytterst tveksamt finns det mycket att lära av de rosenkindade britterna. Av supportrarna i alla fall.

Etiketter: supportern

Senaste inläggen

Arkiv

Etikettmoln