Så funkar ungdomsfotbollen -   I verkligheten

Det finns en bok där ute, en bok med den väldigt ödmjuka titeln: ”Så funkar ungdomsfotboll”, jo visst ser du så att…
Boken utger sig alltså på många sätt att vara ett facit för hur barn- och ungdomsfotboll fungerar, inte fungerar och bör fungera.
Den har vållat en hel del debatt och tagits upp ett antal gånger den senaste månaden i olika sammanhang.
 

 Det finns många intressanta aspekter, åsikter och tankar att ta del av i den - den är absolut värd sin läsning.
Men ju mer man läser och ju mer man ser bokens skapares uttalanden kring den, så inser i alla fall jag snabbt en sak: Författaren har skrivit en bok, där han lanserar sig själv som svensk fotbolls stora tillgång - även om han gör det indirekt och säkert inte ens är medveten om det.

 I ett inslag i TV4 Nyhetsmorgon visar författaren också att han fastnat i ett väldigt ensidigt tankemönster, att han tror och tycker att alla barn mår bra av samma saker.
Det är ungefär som om två personer kommer in till ett sjukhus, den ena med benbrott, den andra med sviktande lever och båda får halsmandlarna opererade – olika människor har olika behov.

Vi ska tillägga att författaren inte är sakkunnig psykolog, eller dylikt, utan filosof. Det hör naturligtvis till saken.
Den stora tillgången i svensk fotboll är egentligen att vi har den här valfriheten, att vi både har en stor bredd och det vi kallar en elitförberedande verksamhet.

Författaren däremot ställer dem i rak motsats mot varandra, vi kan bara ha det ena eller det andra. Men jag tror att de allra flesta är medvetna om att det tvärtom är så att för att det ena alternativet ska existera, måste det andra också finnas.
De är helt enkelt förutsättningarna för varandra.

Jag vet, för jag har jobbat med båda alternativen och jag vet också, till skillnad från författaren, att olikheter finns och uppmuntras i båda dessa verksamheter.

Sen ska man veta att det här med att selektera är både svårt och mycket känsligt, eftersom det många gånger görs på ett väldigt okunnigt sätt.
Givetvis blir en del av de som inte kommer med i ”förstalaget” besvikna, men det går också att vända på resonemanget.
Om man inte hade gjort på det viset hade en hel del andra barn- och ungdomar blivit besvikna för att de inte får spela i en miljö som passar deras vilja och behov bättre.
Men i Sverige är det mer illa att de som inte är duktiga blir ledsna, än att de som är duktiga blir det – jag tycker att det är lika tråkigt oavsett.

Författaren vill också att vi ska ha en ”ganska kravlös” verksamhet till en bit upp i tonåren. Förlåt, men tankefelen avlöser varandra i snudd på humoristisk fart.
Krav behöver inte nödvändigtvis vara negativt, krav kan vara ett sätt att bry sig, krav kan vara sporrande, krav kan få individen att känna sig sedd om de är ställda på rätt sätt.

Här finns det ju en poäng i att barn- och ungdomar får spela i en miljö där kraven är anpassade till just dem, eftersom vi faktiskt är olika.
Han pratar och skriver om att se spelarens perspektiv, men utgår själv endast från sitt eget.

Tycker samma person att skolan ska vara ”ganska kravlös” under samma period för eleverna? Fotboll, precis som skolan, handlar om lärande om du en dag vill bli framgångsrik. Tänk, det finns faktiskt de som vill bli det även inom fotboll och det är inte något farligt.

Jag har under året fått in spelare, i de lag jag tränar, som aldrig har spelat fotboll organiserat tidigare. De har varit lite blyga och försiktiga från start, men vi har ställt samma ganska tuffa krav på dem - vad gäller närvaro, engagemang etc - som på alla andra.

De har under träningar och matcher fått spela med och mot spelare som inte är för bra och inte för långt efter kunskapsmässigt än de själva, för att de både ska få lyckas och få en utmaning samtidigt Efter ett par månader är fotboll det roligaste de vet, de tar för sig på träningarna och har dessutom utvecklats häpnadsväckande fort.

Med en ”ganska kravlös” verksamhet och utan en nivåanpassning där de fått sin optimala utmaning hade inte utfallet inte blivit det samma,
då hade de antingen fått lyckats för lite, alternativt inte fått någon utmaning.

 Ett annat aktuellt alternativ är den åldersgrupp vi delade förra året i ett akademi- och ett utvecklingslag, där slutresultatet av den processen blev oerhört lyckad.
Vi har bra ledarteam i båda grupperna, ett bra samarbete mellan dem och i utvecklingslaget har spelare som tidigare hamnat i skymundan lyft sig enormt. De tävlar nu bland de bästa i sin ålder i Stockholm och har haft ett enastående år på alla sätt.

Tack vare selekteringen hamnade de i en miljö som passade dem perfekt och fick utrymme att utvecklas utifrån sina förutsättningar.
Jag tror inte att vi behöver mer av det bredd eller elitförberedande verksamhet för att vi ska få fram fler elit- och världsspelare inom svensk fotboll. Jag vet däremot att vi måste höja kompetensen ordentligt hos båda spåren – tro mig, det behövs - för att nå det målet.

Om inte den är stark nog kommer inte fotbollsutbildningen att bli bra nog och slutprodukten mycket sämre.

Så, mina damer och herrar, fungerar lärande.
Så, mina damer och herrar, fungerar fotboll.

/Tränaren