Det är bara en tidsfråga innan ägarskiftet i Newcastle är officiellt. Från Mike Ashley, som ogillas (för att uttrycka det milt) av varenda Newcastle-supporter till prinsen i Saudi Arabien. Ekonomiskt och sportsligt är det från natt till dag, och vi är många som unnar Newcastle framgång - men är det verkligen på det här sättet man vill ta sig tillbaka till den engelska toppen på?
 

Efter att ha sett Sveriges statsepidemiolog Anders Tegnell, för vilken dag i ordningen, stå och möta all media så började jag tänka, vilket tungt ansvar som vilar på Anders axlar. Vi pratar om ett helt land som lyssnar vad Anders har att säga, som ska lyda hans råd, som ska följa de direktiv som han plockar fram, som får utstå folks glädje och folks ilska och det blir riktat mot just Anders Tegnell även fast det inte är Anders ensam som sitter och fattar alla beslut.
 

Vi vet fortfarande inte när vardagen blir som vanligt igen. Som det ser ut just nu har vi inte en aning om när fotbollen är tillbaka så som vi vill ha den, men då är det tur att vi har Silly Season.
 

Jag heter Thorbjörn Friberg, 60 år ung, och är en stor fotbollsälskare.
 
Jag har fotboll i blodet sedan jag föddes, då min far Thor Andersson spelade i Gerdskens BK i Alingsås där även jag startade min karriär. 
 

Jag har varit elitidrottare så länge jag kan minnas och även om de senaste åren har påverkat min livstil pga karriärbyte och det yttre har ändrats så är insidan och mentaliteten densamma. Alla som befunnit sig i prestationsidrottens värld vet hur den formar en. Som att livsstilen har förmågan att ändra allt det som man är och kunde blivit på samma sätt som havet har förmågan att med år av tålamod , forma en sten. Exakt hur mycket av ens personlighet som har formats av elitidrottsmiljön förstår man inte förrän man börjar leva tillsammans med människor utanför bubblan. När man ser världen med deras ögon förstår man allt man bara gör, av vana och per automatik. 
 

Det är väldigt många yrkesgrupper som drabbas i dessa dagar. Så kommer det sannolikt att vara under 2020 – åtminstone det första halvåret. Förutom alla affärsmässiga tragedier som följer av krisen finns det yrken som tangerar att slå knut på sig själv för att ”leverera” (hemskt uttryck vars användning borde vara förbehållet post- och budfirmor!). Redaktör på en sportredaktion, oavsett media, är ett sådant exempel.
 

Om någon har missat det så pågår det en pandemi just nu. I en tid då abstinensen för sport i allmänhet och fotboll i synnerhet är större än någonsin, kan jag ändå uppskatta att Viasat med flera visar gamla matcher. Men det är tudelat, för lika nostalgiskt underbart det kan vara att se när Arsenal har lekstuga med Liverpool och se när Dennis Bergkamp hanterar bollen som bara han kan göra, lika jobbigt är det att inse hur mycket jag saknar den tiden. Det är en berg- och dalbana med känslor som jag inte riktigt vet hur jag ska hantera.
 

Under dessa Corona-tider så är det många som stannar hemma, det är jobb hemifrån, det är träningsmatcher och seriespel som skjuts fram i tiden eller ställs in, i veckan kom dessutom det mycket tråkiga beskedet att Gothia Cup ställs in. Man kan nästan se alla barnens besvikelse framför sig som sålt diverse produkter för att äntligen få komma till Gothia Cup. 
 

När jag beskriver mig själv brukar jag ofta nämna ord som positiv, glad och tålmodig. Nu för tiden är jag inte den personen längre och allt detta på grund av att fotbollsabstinensen bara växer, och växer och… växer.
 

Covid 19 är ett jäkla elände, men entreprenör som jag är så ser jag alltid framåt och söker hitta möjligheter. 
 

Jag vill inleda med att travestera senatorn Cato den äldre (234-149 f.kr.) i Rom som var känd för att ha avslutat sina anföranden i senaten med orden "För övrigt anser jag att Karthago bör förstöras". Själv säger jag: ”För övrigt anser jag att Östersunds FK bör genomlysas”
 

Någon har väl knappast missat Netflix braksuccé till dokumentärserie, om Sunderlands förfall de senaste åren, vad det gör med staden och vägen tillbaka. Häromveckan fick jag tummen ur och såg både första och andra säsongen - och jag kunde inte slita mig från tv-soffan. Varför görs det inte fler sportdokumentärer som denna?
 

April månad innebär att våren är på ingång, att solen syns mer, att folk letar sig ut ur sin vinterdvala och att vi svenskar börjar bli mer sociala. April månad betyder också seriepremiärer för alla våra lag, från allsvenskan ner till division 7, från Skåne upp till Norrland. Alla fotbollslagen känner samma hopp innan kulan ska sättas i luften. Men dessa tider är inga normala tider, vi ombeds att inte vara lika sociala, vi ombeds att helst sitta kvar inne i vår vinterdvala och vi ombeds att inte sätta kulan i luften. Allt detta är som ett enda långt aprilskämt och man bara väntar på att någon ska hoppa fram och säga april april. Men ingen kommer göra det, det är dagens verklighet och därför kommer här en text till alla lag som skulle haft seriepremiär denna härliga april månad, när alla lag säljer fiktiva matchbiljetter så kommer här en fiktiv premiärkrönika.
 

Att Zlatan är Zlatan vet vi. Vi vet också att det bara finns en Zlatan och så måste det få vara. Jag är ett Zlatan-fan och även om ingen i Malmö gillar honom längre så har min kärlek till "Ibra" inte försvunnit. Den har snarare växt då han visar sig vara unik gång, på gång, pång - vilket är fantastiskt!
 

4 minuter in i andra halvlek i en sanktanmatch 2012 byter en av våra 12-åriga killar ut sig själv med gråten i halsen och orden ”jag vill inte spela mer”.
 

För tio år sedan utsåg FIFA, då lett av den famöse Sepp Blatter, en av sina mest kontroversiella mästerskapsvärdar hittills. Uppgifter om att Qatar kammade hem rösterna på grund av korruption sipprade snabbt ut och mästerskapet hotades så sent som i höstas av att flyttas till ett annat land.  Kritikerna frågade sig också hur den extrema hettan skulle påverka mästerskapet. Något som FIFA löste med att flytta VM från sommaren till november. Världens alla ligor får alltså snällt anpassa sig. För första gången i historien.
 

Journalister, supportrar och andra förståsigpåare tycker ofta att det kommersiella tar över allt mer inom fotbollen, att det där äkta håller på att försvinna. Klubbar vill ha in mer kapital vilket gör att cupmatcher spelas på andra kontinenter, biljettpriserna ökar, ståplats byts ut mot sittplatser och man kan absolut tycka vad man vill om det men det är en väg som är oundviklig när pengarna ska in för att man ska kunna plocka in bättre spelare och mer kvalitet och förbättra organisationen.
 

Fotbollsvärlden står i princip helt stilla. Det är i Vitryssland, och några länder till på andra sidan jordklotet, som de fortfarande sparkar boll, men de europeiska toppligorna är fortfarande helt igenbommade. Tålamodet börjar tryta. Jag vill ha fotboll och sportunderhållning av världsklass igen, men hälsan är såklart viktigare än allt annat – och frågan jag skickar ut här och nu är om det finns något ljus i tunneln?
 

Fotboll är viktigt. Men knappast viktigare än människoliv och god hälsa. Det måste alla vi som älskar spelet med bollen inse och lyssna till de som har kunskap om hur vi bäst skall hantera våra liv under den pandemi som sveper över jordklotet. Sverige är det land i Europa som i skrivande stund har den mest öppna synen på hur samhället skall fungera under denna kris. Idrott utomhus uppmuntras, men med alltmer tydliga restriktioner att undvika kroppskontakt. Fotboll är en kontaktsport med närkamper som en betydande del av spelet. Vilket betyder att matcher och träningsmoment med närkontakt skall undvikas just nu.
 

I dessa tider har vi vant oss med det mesta, även de mest bisarra situationer. Därför fortsätter jag på den linjen och berättar historien om en fotbollsspelare som gjort sig känd för att inte spela. Jo, du läste rätt.
 

Coutinho har haft en lite märklig karriär. Han kom fram som en jättetalang, men lyfte aldrig så som man trodde i Inter. Genombrottet kom i Liverpool, där han utvecklades till att bli lagets, och en av hela ligans, bästa spelare. Sedan kom kom drömflytten till Barcelona som gjorde honom till världens näst dyraste spelare någonsin (efter Neymar), där det inte alls gått som förväntat. Barca lånade ut honom till FC Bayern - men inte heller där går magikern Coutinho att känna igen. Vad hände?
 

Nu när precis all fotboll ligger nere över hela världen (förutom vitryska ligan som är hetare än någonsin) vad passar då bättre än att se in i framtiden?