Eftersom jag bara köpte tid förra sommaren fick jag tillbringa denna med att måla sommarhuset som jag en gång lovat. Jag är inte gniden utan tycker att vissa saker kan man klara själv istället för att leja bort till snickare, målare och murare. Detta kostar pengar, pengar som jag vill göra något roligare för istället för att lägga på ett fritidshus som iaf jag vill besöka mindre än min fru.

Hade visserligen skrapat lite färg förra året men icke dragit ett penseldrag så hela jobbet var kvar. När man målar är det kutym att ha radion som sällsis och vara lite uppdaterad. Tramsprogrammen i P 3 är jag för gammal för och lokalradion går som regel bort. Förutom någon närradio som jag tycker är charmigt så återstår P1, den talande kanalen som den vill presentera sig. Radiosommaren i P1 kan sammanfattas med Syrien och det Muslimska Brödrarskapet. Jag kan nu allt om dem.

Det överhajpade sommarpratet i samma kanal har jag så jävla svårt för. Kanske är jag ensam om att tycka att programmet är fullständigt ointressant så länge bara kända och halvkända artister, skådespelare, konstnärer, politiker etc får dominera programmet. Dessutom är några med flera gånger. Nej, gör om och ta in de personer som finns runt omkring oss i detta fina land. Okända människor som ingen plattform har att berätta sina starka osminkade historier.

Olympiska spelen är världens största idrottsarrangemang och spelen pågår vad jag minns i ett par veckor. Basket EM känns litet i den jämförelsen och det är därför obegripligt att det pågick i arton dagar. Kanske världens längsta minsta mästerskapsturnering? Känns som den pågick hela sommaren.

Musiktexter är ofta triviala och förmodligen bara ett sätt att undvika att musiken inte blir instrumental. Vill man säga nåt, skriv en bok. Jag lyssnar ofta på musik men har förmodligen bara hört någon promille av det som producerats och i den högen har jag hittat några lysande textundantag.

Bridge Over Trouble Water. Låten som alltid funnits och som skriker poesi redan i titeln. Det är på gränsen att harmisana och låtuppbyggnaden tillsammans med Art Garfunkels röst är så vackert att det nästan blir för mycket för det mänskliga örat att ta in.

Ett annat briljant undantag är Both Sides Now.  När Joni Mitchell sjunger låten som för övrigt är hennes egen, och kompar sig själv på gitarr är det Top Notch! Hur kan det vara möjligt att låta så stort och mäktigt med bara en gitarr och en röst?

Två bra insatser bäddar snyggt för kvalmatcher till VM. Irlandsfighten var dessutom både spännande och underhållande.

En lördag stod jag på min målarstege och konstaterade att radion var på P4. Radiosporten hade paxat kanalen hela eftermiddagen för att sända elitseriepremiären såväl innan som under som efter. Programledaren som normalt har ett sävligt och drygt sätt att prata var nu exalterad eftersom det var ishockeypremiär. Men varför så uppspelt? Berodde det på att det nu är möjligt att efter 55 omgångar spela ytterligare 24 matcher i slutspelet innan man står som mästare. Slutspelet blir snart lika långt som hela fotbollsallsvenskan. Att playoff skulle innebära skarpt läge där enstaka matcher har stor betydelse, en exklusivitet om du så vill den drömmen och förhoppningen finns inte. Respekt åt alla de supporters som varje vecka år efter år finansierar denna verksamhet.

En fråga jag ställer jag mig dock: hur långa kommer slutspelsskäggen nu att bli? Går det att lira med en massa skägg som släpar på isen runt spelarna?

Apropå radiosporten så undrar jag vad en B Schött där har för hemmagjord dialekt. Han har gett dialektens esperanto ett ansikte, eller kanske i det här fallet en röst…

Europacupen för mästarlag hette det tidigare, det som nu är Champions Leauge även om det inte riktigt är samma upplägg. Vad jag minns så fick alla Europas mästarlag delta så är det icke nu. Det här drabbar svagare länder och här måste vi tyvärr räkna in Sverige eftersom tröskeln är för hög för våra klubblag att ta sig in. Översatt till seriefotboll är det väl som att vinna sin serie år efter år efter år men aldrig ta sig upp eftersom kvalmotståndarna är för bra. Som att vinna division IV och möta ett kvalmotstånd som spelar i tex PL. Ska Sverige någonsin komma dit och få fäste så kommer Sveriges lag där aldrig att bli Elfsborg. Min hypotes är att klubben är för mycket hemslöjd och dansband. Det går hem hos oss men slår aldrig internationellt. Ännu mer hemslöjd blir det när Klarre Ingeson nu tar över träning och matchning. Runt hörnet väntar ytterligare dansband och hemslöjd när Anders S förr eller senare kliver in i organisationen. Tror Elfsborg skulle vinna på att knyta upp Lasse Nilsson i organisationen för att få mer kaxighet och Rock´n Roll i Sveriges fulaste stad. Hoppet om Europa står enligt mig till AIK, Malmö och Gråvitt. Det har en annan kaxighet och förutsättningar att bli internationella klubbar.

Östtyskland är ett bra exempel på kommunism i nutid. Denna för de med hjärtat till vänster den enda rätta ideologin betyder väl att alla ska få det lika bra, alla ska få lika mycket eller om du så vill, lika lite. Det ska vara rättvist och ingen individ ska ges fördelar. I ett sådant samhälle kan man anta att folket knegar sida vid sida och hjälper varandra. Man är jämbördiga och man tjänar lika mycket eller om du så vill, lika lite. Att det över tid ger en grogrund till korruption är en annan sann sanning. Om det nu är så, varför hade då deras idrottsmän och kvinnor så svårt att samarbeta eftersom de var odugliga i lagsporter? Däremot var de outstanding individuellt. Jag tänker på det där ibland för det känns konstigt i min bok.

Säger det igen, Göran Hägglund (KD) spelar i en egen humordivision i plenisalen.

Sverige har fått en världsmästare i pingis för rullstolsburna. Den svenska tjejen var överlägsen och tappade inte ett set under hela turneringen. På frågan om vad som var svårast blev svaret: den hårda konkurrensen. Om man inte tappar ett set, är konkurrensen verkligen så hård? Inte min mening att förringa den fina prestationen eftersom hon förmodligen skåpat ut mig med kanten på racketen, men svaret var roligt och otippat…

På sportradion ältade man en kväll om vacker fotboll och man nämnde La Liga som ett exempel på det. Men vad är vacker fotboll då? Finns det något normativt? Ja, lokalt. Nej, i ett globalt perspektiv. Det enkla svaret på en så komplicerad fråga skulle kunna vara att det är med jota som med musik, teater och konst. Att det fina, det vackra det väljer betraktaren själv utifrån sina krav och ideal…

Den tredje oktober 1968 stannar en grön Renault av årsmodell 1962 i gruset framför huset på Hushagen. Trots brun skinnklädsel och en instrumentbräda designad av framstående franska ingenjörer en högst vardaglig bil med den tidens mått, en pärla sett i dagens retroljus. Jag är tio och leker på gräsmattan i förmodligen fula kläder. Bildörren öppnas och farsan kliver ur. Jag minns så väl när jag går mot bilen för jag vet att farsan har nåt viktigt att berätta. Hela jag är ivrig när jag tittar på farsan som ler och säger… du har fått en lillebror! Jag ville ha en bror och jag fick en bror och jag kramar farsan. Denna lillebror fyller idag 45. Grattis! Liten blir också gammal till slut…

Äntligen är hösten här! För övrigt den enda årstid vi kan lite på eftersom den garanterar kyla, regn och starka kalla vindar…

Salve!