Tillbaka i rampljuset

Han bestämde sig tidigt

Ronnie Hellström räknas som en av våra bästa fotbollsmålvakter någonsin. Kanske rentav den främste.

Ronnies pappa ville att han skulle bli målvakt och därför startade träningen tidigt. Vid nio års ålder bestämde sig sonen för att bli en klassmålvakt. På grusplanen på Flensburgsgatan i Södervärnsområdet i Malmös innerstad lades grunden.

• Min kompis Christer Palm sköt hur mycket som helst på mig. Det var bara fotboll i huvudet på mig och jag ville vara som farsan, han var på 1940-talet målvakt i Sofielunds IF i division 3. Att stå i målet i svart tröja och svarta byxor, det var jättetufft!

Under VM 1958 stod en tv på kioskdisken i Falsterbo där vi brukade samlas när det var match. Sverige hade Kalle Svensson i mål och han var min första idol. Den sommaren när jag var nio år förstod jag att fotboll verkligen var något jag ville hålla på med.

1962 flyttade familjen Hellström från Malmö till Stockholm. Det blev steg två i karriären. Ronnie började träna och spela i Hammarby. Sven Lindberg, Hammarbymålvakten som varit proffs i USA, blev Ronnies speciella tränare och mentor när han tydligt profilerade sig som en extrem talang i ”Bajens” olika pojklag. A-lagsdebuten lät inte vänta på sig: redan som 17-åring fick han dra på sig nummer 1-tröjan i dåvarande div II.

• Visst hade jag lite medfödd talang och vilja och ambition, men ”Svenne” Lindberg betydde även en hel del för mig och vi höll ihop tills jag blev proffs 1974. Han lärde mig otroligt mycket, och utan honom hade jag nog inte blivit lika framgångsrik. Tillsammans med tv-journalisten Bengt Bedrup fixade ”Svenne” också så att jag fick träna med det engelska topplaget Chelsea i London under nyåret 1970.

Talangen gick inte förbundskaptenen, Orvar Bergmark, förbi. Bara 19 år fyllda debuterade Ronnie i A-landslaget 1968 – och blev med åren en av Sveriges mest meriterade fotbollsspelare genom tiderna.

Men ingen karriär är egentligen spikrak, något Ronnie fick känna av två år efter landslagsdebuten. I VM-premiären mot Italien 1970 släppte han in matchens enda mål – Angelo Domenghinis långskott smet retfullt in under honom. Ronnie blev syndabock för den svenska förlusten, hängdes ut i media och fick stå åt sidan för Sven-Gunnar Larsson i de kommande två matcherna.

• I efterhand ser jag det där som en nyckelhändelse. Läget var skört. Jag hade absolut kunnat ledsna och lägga av, i de allsvenska matcherna efter VM fick jag mycket skit från publiken överallt. Men som tur var fick jag revanschlust och hösten 1970 gick otroligt bra för Hammarby. Jag blev allt starkare och starkare, lagkompisarna stöttade mig och ville verkligen att jag skulle komma i gång igen.

När han ser tillbaka på sitt liv mellan stolparna njuter han lite extra av två speciella VM-kvalupplevelser med helt olika förutsättningar: den ena på en stenhård grusplan på Malta, den andra på en snötäckt plan i Gelsenkirchen i särspelsmatchen mot Österrike den 27 november 1973.

Bakgrund: Ralf Edströms nick till 3–3 på Ove Grahns inlägg på Nep-stadion i Budapest och den knappa 2–1-segern mot Malta innebär att Sverige och Österrike var tvungna att göra upp på neutral plan om VM-platsen i Västtyskland 1974.

Snön yr över den tyska industristaden, ett decimeterdjupt snötäcke ligger över planen men matchen ska genomföras till varje pris. Roland Sandberg gör 1–0, Ove Kindvall ordnar en straff som Bosse Larsson förvaltar. Efter sin reducering pressar Österrike hårt för kvittering, men Sverige håller undan och når VM-slutspelet året därpå.

Två gånger, efter VM-turneringarna 1974 och 1978, utsågs Ronnie till världens bästa målvakt och invaldes i världslaget. Den dubbla dubbletten har ingen annan svensk fotbollsspelare varit i närheten av, om ens någon i världen.

• Ändå känner jag minst lika mycket glädje över…