Tillbaka i rampljuset

Två bröder. Två sporter

Johan går ut hårt, kanske präglad av att ha bott i Norge sedan 1997:

• För att få fram spelare så måste de som ligger långt fram, tidigt få chans till att utvecklas ännu mer. Här i Norge - har hört att det också är så i Sverige - så har fokus alltid varit på de som ligger längst bak i utvecklingen. Det är kanon att alla har en ”arena”, men glöm aldrig att se upp till dem som är riktigt bra också.

Jovisst, så är det som regel med få undantag och de undantagen får man ju ibland höra, men faktum är att de som är kanonspelare idag sannolikt var grymma också som små. Det finns naturligtvis undantag. Men de som är längst fram i utvecklingen behöver också få beröm och uppmuntran för att utvecklas.

• Generellt sett måste man träna mycket med boll, men samtidigt ha roligt. Många bolltouch per vecka är viktigt. Prova olika sporter men gärna sådana som kan relateras till det du satsar på, om du redan vet vad du kommer att välja.
• Men å andra sidan är min relation till fotboll idag ganska ljummen eftersom jag jobbat med det i nästan hela mitt vuxna liv (elva år som sportchef för ett fotbollsgymnasium och åtta år som chef för Kongsvinger IL (barn/junior/dam) och under de åren också tränare för diverse lag. Jobb dygnet runt ledde till att jag var tvungen att ta ett break och faktisk tänka över livet och vad som är viktigt. Jag har en önskan om att må bra resten av livet och eftersom jag går all-in i mina jobb hade jag inget annat val än att bromsa lite. Jag kan tänka mig jobba med fotboll igen senare. Kanske när jag kommer tillbaka till Stockholm... om jag gör det.

Idag jobbar Johan på en skola efter att ha mött väggen kraftigt under 2018: Resultat: sjukskriven ett helt år.

• Då fick jag tid till att tänka över livet. Så inget ont som inte har något gott med sig. Jag har fått tid till sådant jag alltid velat göra, men aldrig haft tid till. Som att skriva musik och har precis börjat måla tavlor. Trivs bra med livet just nu, men Stockholm börjar dra mer och mer nu när barnen blivit stora. Om musiken lockar, kanske det har sin naturliga förklaring i att Johans pappa, Rolf, var gitarrist i The Violents. I början på 1960-talet hade The Beatles inte slagit igenom, utan fick agera förband till The Violents i Hamburg. Hyfsad claim to fame.

Att äpplet inte faller långt ifrån trädet kan du höra om du går in på Spotify och söker: ”På Söder”.

Apropå The Beatles och Liverpool:

• När vi mötte Liverpool med Stockholmsalliansen 1990 hade jag och Niclas Kindvall slagit vad om en öl för varje tunnel vi gjorde. När matchen startade glömde man ju bort det, men när Liverpool gjorde 1-0 med några minuter kvar kom jag på vårt vad. Jag spelade högerback i matchen och Peter Beardsley pressade högt efter vår avspark - jag tänkte va’ fan nu prövar vi! Beardsley kom med totalöppning och jag var tvungen att skrika högt till Niclas efteråt.                                                     
• Jag hade ansvar för John Barnes i matchen. Han stod i kostym i spelargången när vi hade värmt upp och skulle in. När vi kom ut tio minuter senare stod han i mittcirkeln och stretchade … Han gillade uppenbarligen inte att värma upp. Det gjorde aldrig jag heller och frågade en gång vår tränare i Bajen, Tommy Davidsson, om man var tvungen. Det var man.

Varför blev det fotboll och inte hockey som för brorsan Peter ”Humlan” Hammarström (svensk mästare vid två tillfällen, säsongen 1994/1995 med HV71 och säsongen 2001/2002 med Färjestad)?

• Det gick lite bättre i fotbollen när jag var 14 år. Samtidigt började vi träna fyra gånger i veckan både med fotbollen och hockeyn året runt. Morsan sade att jag måste välja om jag skulle följa med i skolan också. Brorsan gjorde som bekant tvärtom.

Lite roligt att båda bröderna lyckades i sina sporter på elitnivå.

Hur hamnade Johan i Hammarby?