Från Allsvenskan till fjärdenivån på fem år

Av - Ronald Åman -
Ronald Åman ”Sveriges Franz Beckenbauer” är född 1957 och spelade under sin karriär i ÖSK och Djurgårdens IF. Rolle var uttagen i Sveriges trupp vid fotbolls-VM 1978 i Argentina. Han gjorde sju A-landskamper. Idag skriver han kåserier och krönikor om fotboll och är medförfattare till boken ”Idrottsplatsen i våra hjärtan”. Rolle är en av ca 550 ambassadörer i nätverket ViLirare.



Åtvidabergs FF är kanske den mest osannolika framgångshistorien på ett internationellt plan. Det är unikt att en så liten ort, med en så liten arena, kunde ha sådana framgångar. Det går inte att nämna Kopparvallen och ÅFF utan att koppla tillbaka till de mest glamorösa åren i klubbens historia – de i slutet av 1960-talet och början på 1970-talet. En period av segrar och internationell berömmelse som möjliggjordes av en partner – Facit. ”En maskin att räkna med” var devisen för det världsledande företaget under många år, tills tiden och tekniken kom ikapp och Facit blev tillintetgjort på ett par år. (Tips: Se ”Facits sommargäster från 1966” på Youtube som ett tidsdokument av en svunnen tid och löftesrika framtidstankar.)
 

Etiketter: ronald åman

Det första tecknet på framgång kom 1967 när ÅFF kvalade sig till Allsvenskan. Två år senare kom laget på fjärde plats, en andraplats 1970, men vann Svenska cupen vilket gav spel i Cupvinnarcupen. Det är då föreningens mest minnesvärda händelser sker: Chelsea, regerande mästare, blev lotten i andra omgången och laget från det lilla brukssamhället svarade för en heroisk insats då man klarade oavgjort i båda mötena och gick vidare tack vare fler gjorda mål på bortaplan. Bilderna kablades ut över världen som sade: ”Chelsea is knocked out by Atvidaberg!”

Bragden väckte naturligtvis enorm uppmärksamhet och lokal stolthet. Laget kom tillbaka hem till Åtvidaberg den femte november 1971, en fredag som skulle bli historisk: barnen hade fått ledigt från skolan för att ta emot hjältarna som stod för bragden och hyllningarna ville inte ta slut. Men mitt i karnevalsstämningen kunde spelarna och ledarna läsa löpsedlarna som visade ett krisande Facit. En epok var på väg att ta slut. 

Men trots Facits problem fortsatte klubbens framgångar: Laget vann Allsvenskan både 1972 och 1973, samma år som man skakade giganterna Bayern München i Europacupen (det som idag är Champions League), men blev utslagen på straffar. Säsongen 1974–1975 tog man sig till kvartsfinal i Europacupen, där Barcelona med Johan Cruyff i spetsen blev för svåra.

Idag – 45 år senare – finns ingen tydlig, stark välgörare och arbetsgivare. Nu handlar det om att hindra föreningens sportsliga förfall och varumärke.

För drygt två veckor sedan publicerade Sportbladet en granskning av Åtvidabergs FF:s ras genom seriesystemet och framför allt de misstankar om matchfixning som såväl en före detta ordförande som fjolårets tränare Tor-Arne Fredheim framförde.

Det fanns också ett halvdussin medelålders supportrar som ifrågasatte hur klubben sköttes.

Svenska Fotbollförbundet inledde en utredning om matchfixning och polisen visade också intresse för fallet. Men i veckan beslutade såväl polisen som förbundet att lägga ner sina utredningar. Polisen lade till och med ner innan man ens hann starta en formell utredning. Ingen av instanserna hittade någon misstänkt manipulation att gå vidare på.

Ordförande Martin Siggesjö har berättat att klubben nu tillsatt en person med ansvar för de här frågorna och som ska anordna utbildningar för att motverka matchfixning.


Joakim Gustavsson, en av de supportrar i ”Gruppen”, som Sportbladet kallade den löst sammansatta gruppen av medelålders supportrar som ifrågasatte hur klubben sköttes och också misstänkte matchfixning.

Åtvidabergs FF väcker mycket känslor i den lilla bruksorten och inte minst hos klubbens gamla legendarer.

– Det är fruktansvärt om det hänt sådana här saker som matchfixning. Det känns mycket obehagligt. En sådan gammal underbar förening som gjort så mycket fint för fotbollen och ”bruket”... Har det hänt sådana här grejer blir man förtvivlad, säger Ralf Edström.

– Det är oroväckande läsning. Vad som än är sant är det så olika åsikter om hur man jobbat att det visar på den oro som varit i klubben. Det har varit en stor omsättning på ledare och stor omsättning på tränare. Det finns ingen stark man eller kvinna i ledningen. Pengar har styrt allt och man har tappat kompassen. Ingen verkar säker på sin sak eller våga säga hur det har varit, säger gamle stormålvakten Thomas Wernerson, som fostrades till elitspelare i föreningen.

En annan storspelare från 1970-talet är Conny Torstensson. De senaste åren har han sett fem–tio hemmamatcher per säsong men aldrig misstänkt något fuffens på plan.

– Det har inte funnits i tankarna över huvud taget, säger han.

Om misstankarna om matchfixning säger han:

– Det är tråkigt såklart. Om det skulle vara så att man hittar någonting vore det oerhört skönt att man kan lokalisera det till de personer som har gjort det.

De gamla stjärnorna menar att ÅFF ska sikta på att bli en stabil superettanklubb, likt Degerfors, snarare än att drömma om allsvenskan igen.

– Det är nästan nödvändigt att börja klättra uppåt direkt. För kommer det upp ett Linköpingslag så blir det tuff konkurrens om sponsorer. Men det är jävligt tungt. Det är en lång väg att vandra, speciellt om det finns sådana här tråkigheter. Det gör ont i ett Åtvid-hjärta att se, säger Edström.

– Det krävs någon stark person med engagemang och det ska inte vara knutet till att den personen sitter på pengarna också. Är sponsorer inne så här så är det klart att det går åt helvete. Det vet vi som varit inne i fotbollen.

Men vem eller vilka är beredda att i dagsläget göra en omstart för den anrika föreningen som blöder ekonomiskt, med interna stridigheter och med ett sportsligt ras i seriesystemet och tillika med ett solkat varumärke?

/Ronald Åman

Kommentera gärna:

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

Bloggarkiv

Länkar

-

Etikettmoln