Topp 3. Vinna cupen. Säkra ”Europaspel”. 

En annan, nästan lika het fråga varje höst, är vilka klubbar som slåss om topp 3 och de åtråvärda platserna ute i Europa kommande säsong. Utöver lagen som gör upp om guldet har även IFK Norrköping samt rivalerna från Göteborg gett sig själva chansen att knipa en plats i Europas finrum.

Men vad räknas egentligen som spel i Europa?  

För mig personligen, har de senaste säsongerna av ”Europaspel” snarare bestått av stora förhoppningar som lett till enorm besvikelse och dessutom tagit onödigt mycket fokus från Allsvenskan. Visst kan man argumentera för att det är en bra erfarenhet och fina pengar, men vilken slags erfarenhet får man av att åka ur i andra eller tredje omgången säsong efter säsong? Rent ekonomiskt kommer inte heller årets säsong, trots att vi tagit oss längre än på väldigt många år, att göra någon större skillnad. Absolut inte mer än en spelarförsäljning i 20-miljonersklassen skulle jag gissa på. För mig börjar Europaspelet när man tar sig till ett gruppspel, att få möta lag som Barcelona, Arsenal och Napoli igen.

För att dra en parallell till svenska cupen, så är det väl ingen som på fullaste allvar tror att Bajen får några cup-vibbar av en kvalomgång borta mot Luleå? Det är bara något som ska städas av på vägen innan allvaret drar igång i februari. Förutom för Helsingborg då, förstås.

Vad är det då som krävs för att man ska lyckas ta sig hela vägen? Det finns såklart inget facit på hur man ska göra och vad som kommer fungera, men efter alla nederlag de senaste åren har jag funderat allt mer på varför vi så sällan lyckas. Jag har tittat närmare på sveriges representanter i Europas gruppspel sen 2010, och framförallt på de olika sätten man tagit sig dit. 

Erfarenhet - Malmö FF
När MFF 2014 lyckades med det omöjliga, att slå ut både Sparta Prag och Salzburg på vägen till Champions League, var det som att någonting hände i väggarna på Malmö stadion. Dels fick hela klubben en känsla av att ”ingenting är omöjligt”, en självsäkerhet som gör att man vågar gasa på från start, speciellt på hemmaplan. Men framförallt fick man mäta sig med de absolut bästa lagen i världen som Juventus och Atlético Madrid. Den erfarenheten tog man med sig året därpå, när man återigen kvalade in till den största turneringen av de alla. Efter de stora framgångarna med Champions League-spel två år i rad känns det numera som att MFF alltid tar sig till vidare till gruppspel, oavsett om motståndet är Celtic eller Ballymena. 

En egen spelidé – Östersund
Att ett orutinerat Östersund, nykomlingen som visserligen slutade på en fin åttonde plats sitt första år i Allsvenskan, skulle ta sig hela vägen till slutspel i Europa League var det inte många som trodde på. Den stora skillnaden till varför man lyckades med det som så många svenska, mer etablerade lag, misslyckats med år efter år var framförallt det egna spelet. Bilbao, Hertha Berlin eller Arsenal spelade ingen roll. ”Vi är här för att spela vår fotboll, ni får rätta er efter oss”. Ni som såg AIK skicka långt i 90 minuter mot Celtic vet vad jag pratar om. 

Överprestation – AIK
När AIK senast spelade i Europa(ja, med spel i Europa räknas inte kvalmatcher för mig), var det efter ”Miraklet i Moskva”. Det var precis vad det var, ett mirakel. Året innan had CSKA tagit sig till slutspel i Champions League, nu skulle bara ”lilla” AIK städas av. Även om Europa League inte alls var lika tilltalande som CL var det bättre än ingenting alls, och man ställde upp med världsspelare som Honda och Dzagoev. Vad hände? Ivan Turina gjorde sin bästa match i karriären, Helgi Danielsson sprang flera mil och Martin Lorentzson slog in en hörnretur i 93:e minuten. Hade vi spelat tio dubbelmöten det året, är jag helt övertygad om att CSKA gått vidare i nio av dom. Det är lite så det känns för att vi ska ta oss dit, vi behöver göra den ”omöjliga” matchen. Varje år. Jag vill inte vänta längre. 

Men innan dess hoppas jag vi får ett nytt mirakel på torsdag. Ses på NA!

/Rasmus Boman