En bragd i Solna? Det vet vi inte än...

Det vi dock kan konstatera här och nu, timmar efter turkiske domaren Cüneyt Cakir låtit
slutsignalen ljuda på Friends arena, är att fredagens svenska prestation var något utöver det vanliga och värd sin plats i framtida krönikor och tillbakablickar.
 
För det första på grund av förutsättningarna på pappret.
På ena sidan ett Sverige, utdömda på förhand i kvalspelet. Att ta sig förbi ett Nederländerna, må så vara mitt inne i en fotbollsmässig identitetskris, till ett playoff var redan där mer än vad som hade kunnat förväntas. När playofflotten därefter föll på Italien så steg den svenska underdogstämpeln skapligt många grader.

Det var ju trots allt Italien på andra sidan. Det klassiska blåklädda manskapet som inte missat ett världsmästerskap sedan 1958, med en bänk med världsstjärnor i varenda truppdel. Med en ökänd stark defensiv lina som kan vara en av världens mest samspelta och välfungerande. För Italien fanns det inget annat alternativ än att ta sig till VM. Det fanns verkligen inget annat. Om det var en allt för hög tro på sin egna förmåga att kvala in till mästerskap som blev fällbenet i Solna för Gli Azzurri kan bara spelarna själva svara på.

Detta för oss till punkt två – det som faktiskt hände på planen den här fredagskvällen. Den bragdartade insats som Sverige stod för. Ett Sverige som fredade sin nationalarena från minut ett med hög press, adrenalin och inställning. Som med ett uppoffrande defensivt arbete lyckades eliminera de hot som ett krånglande Italien förmådda skapa. Och när kreativitet och skaparglädje behövdes klev Emil Forsberg, bland annat, fram när det behövdes som mest. Hans pris som matchens bästa svenska spelare var välförtjänt. Kanske till och med förväntat.

Den stora matchhjälten var desto mer otippad.
Jakob Johanssons, enligt båda hans egna och reprisbildernas utsago något turliga, 1–0-mål efter timmen spelad skickade majoriteten av de närmare
50 000 på läktarna in i ett moln av eurofi.

För Sverige började nu det riktiga testet. Nu skulle ju Italien vakna. Nu skulle de ju visa var det blåa, klassiska, skåpet ska stå. Sverige och Robin Olsen fick ganska omgående svettas när Matteo Darmian prickade stolpen. Det visade sig vara i princip allt. Italien flyttade uppåt. Sverige blev tillbakatryckta. Men någon kvitterings- forcering var aldrig att tala om. 1–0 höll sig hela vägen till returen på måndag i Milano.

Med bortamålsregeln som en välsignelse var det resultatet som Sverige hade drömt om. Det var redan där och då en insats och ett resultat värt att tillägna ett kapitel i historieböckerna. 90 minst lika bra svenska minuter till krävs dock för att göra det odödligt.

/Makoto Asahara