”När kroppen säger NEJ, säger du JA”

Under min uppväxt var mitt stora mål att bli fotbollsproffs. Jag kanske inte alltid hade den ultimata inställningen för att nå dit, men jag tränade i massor och körde bara på. I de sena tonåren kom ett par större motgångar som jag utan vidare bara försökte se förbi. Jag fick inte spela en enda match på en hel säsong och satt på bussar genom halva Sverige för att nöta bänk. Vi tränade 8-10 gånger i veckan och det enda jag fick höra utifrån var att bita ihop och kämpa på. Det kan låta löjligt och som någonting man bara ska kämpa sig igenom. Men har du någon gång varit i ett omklädningsrum med 20 elitsatsande tonårsgrabbar så vet du att alla gör vad som krävs för att just han ska vara spelaren som tar nästa steg. Jag vill vara väldigt tydlig med att jag har många goda vänner kvar från fotbollsåren och att det inte på något sätt är vårt fel att miljön i ett svettigt omklädningsrum ser ut som den gör.
 
Jag märkte inte av någonting av det här, eller tänkte åtminstone inte på det, förrän flera år senare. Efter att under ett antal år tagit en del destruktiva beslut bestämde jag mig för att prata med en psykolog. Någonting som aldrig skulle vara tänkbart under min tid som elitsatsande. Känslan är att om jag hade gjort det då hade jag blivit en utböling i gänget och vad kan vara värre för en tonåring?
 
Hos min psykolog diskuterade vi vad som hänt de senaste åren och vad som kunde vara de bakomliggande orsakerna. Till en början var jag tyst och väldigt obekväm men när jag märkte att personen på andra sidan bordet faktiskt lyssnade och inte på något sätt dömde mig för mina handlingar eller mitt beteende släppte pressen. Jag började prata och ganska snabbt stod det klart att jag i flera år lidit av ångest och att det fanns många tecken som visade på depression. Det tog inte lång tid att lista ut att just mina problem kommit ifrån pressen jag satt på mig själv att lyckas och pressen från ledare, tränare, skola, vänner och familj. Det viktigaste var hela tiden att borra ner blicken i marken och bara köra på. Att se förbi känslor och bara sikta mot stjärnorna.
 
En av mina dåvarande tränare hade ett uttryck som löd ”När kroppen säger nej, säger du ja!” och det var ett stående mantra genom de sex åren jag satsade som hårdast. Tränaren är en av de bästa och härligaste människor jag mött och jag är evigt tacksam för alla positiva saker han lärde mig. Jag blir väldigt glad när hans namn kommer upp till diskussion med mina gamla fotbollsvänner och vi har många gånger kommit överens om att han är den bästa tränaren vi haft. Men det olyckliga uttrycket gjorde att pressen på mig blev för stor. Kroppen fick inte vila bort småskador utan var det träning så såg man till att vara där och medverka. Någonting som i slutändan ledde till ryggproblem jag aldrig kommer bli av med och en ångest som fortfarande dyker upp med jämna mellanrum.
 
På min tid fanns det ingen att prata med det här om. ”Har du problem med tjejen? Är det jobbigt hemma? Är det tufft i skolan? Lägg det åt sidan under fotbollsträningen” var ständigt återkommande uppmaningar. Om det är någonting jag lärt mig genom åren så är det att vissa saker inte går att gömma undan, någon gång. Det kommer alltid ligga i bakhuvudet och gnaga. Du kommer inte alltid kunna prestera på maxnivå och att en allsvensk förening nu tar tag i problemet på riktigt gör mig lycklig. Det borde vara en självklarhet att samtliga elitsatsande fotbollsklubbar jobbar med de här problemen och SvFF borde trycka hårt på en förbättring. Kan man få hjälp tidigare ökar inte bara chansen att lyckas som fotbollsspelare, vilket ju gynnar svensk fotboll på sikt, utan vi får fler unga människor som slipper psykisk ohälsa och de problem som det medför.
 
Här kan läsa hela Elena Lövholms text: https://kit.se/2017/02/03/76229/aven-fotbollsspelare-har-angest-varfor-pratar-sa-fa-om-det/?ksid=260faf10-eea7-11e6-9f5d-0d875d76f9df
 
Ha det bra och glöm inte prata med varandra,
Joakim Forsell