Allsvenskan – tränarkarusellen och Roman Eremenko

Men vi börjar med tränarcirkusen och Malmö FF. För nog var det många som höjde på ögonbrynen när Malmö i veckan presenterade sin nye tränare. Att Magnus Pehrsson tar över var för de flesta en chock. Sociala medier vittnade om att skånelagets fans inte var helt nöjda med Daniel Anderssons val och jag förstår dem. Ser man på Pehrssons CV är det inte sådär jättevackert. Sparken, eller om han avgick själv efter hot(?) från djurgårdssupportrarna 2013, via Viasat till Estlands landslag och nu alltså MFF.

Varken i Djurgården eller Estland lyckades han med några större resultat. Till Pehrssons försvar kan man dock säga att han i ärlighetens namn inte haft de bästa lagen att jobba med. Djurgården var vid tidpunkten inget storlag och Estland har väl aldrig hört till de stora fotbollsnationerna. Med det sagt är det ändå upp till bevis för MP nu, allt annat än guld är ett fiasko. Frågan är hur länge Malmö FF har tålamod om det visar sig att resultaten inte går med dem? Magnus Pehrsson känns onekligen som ett väldigt osäkert kort, fast å andra sidan, Daniel Andersson har lyckats med de flesta av sina tidigare värvningar så kanske han ser något som många av oss andra missat?

Det är fler än Malmö som jagat tränare. Både Djurgården och Hammarby står utan chef inför 2017. För Djurgården har det mesta handlat om Özcan. Jag skall erkänna att jag till en början var väldigt negativt inställd. Är Özcan mannen att bygga laget tillsammans med? Är han den tränaren man skall tänka långsiktigt med? För vad DIF behöver är en trygghet, någon som bygger upp och står kvar när det blåser. Efter att jag låtit det sjunka in och läst vad några av landets mer betrodda journalister skrivit så har jag ändrat uppfattning. Özcan är helt rätt.

Han kan fotboll, det har han visat många gånger förut. Han vet hur det är att jobba med ett lag där ekonomin inte är den bästa (även om Djurgården och Bosse gjort ett monsterjobb med att fixa till det ekonomiska) så är det ändå en bit till de allra största. Han har, antar jag, ett brett kontaktnät inom den svenska fotbollen men framförallt, han är en ledare. När jag pratar om ledare pratar jag om personer som vågar, som tror och som utför. Özcan snackar inte bara massa skit, han tror på sin idé och kör den fullt ut. Jag är inte naiv, jag tror inte Djurgården skall spela som Barcelona eller Bayern München 2017, kanske inte ens som Östersund. Men jag tror Özcan kommer med en idé, ett spelsätt och en grundtanke som laget köper och som alla ställer sig bakom. Det räcker långt i en liga som Allsvenskan.

Det andra stockholmslaget Hammarby då? Det borde vara i princip varje tränares dröm. Man har Sveriges i särklass största supportergrupp. Man har en helt okej trupp och man har inte slutat på övre halvan sen man steg tillbaka till Allsvenskan. Om man säger att Magnus Pehrsson har allt att förlora i MFF, då har tränaren som tar över Bajen allt att vinna. Ta över Hammarby, kom sexa och bli Messias med hela Söder. Vad kan slå det? Det ryktas en del om dansken Jakob Michelsen. Personligen skulle jag vilja se Henrik Larsson där. Jag tycker det är orättvist att skylla Helsingborgs säsong helt på honom, han fick aldrig en ärlig chans. Truppen var för dålig. I Hammarby skulle han få en helt okej trupp och som tidigare nämnts, förväntningarna skulle inte vara för stora. De skulle inte borda vara det åtminstone. Dessutom hoppas jag så många ikoner som möjligt stannar i Sverige, Allsvenskan behöver er.
 
Jag lovade en lista också. För att mina krönikor skall skilja sig lite från mängden så tänkte jag börja med ”André hissar, fnissar och dissar”. En helt vanlig lista där jag lyfter fram något positivt från veckan, något som är lite kul och så något att dissa.

Jag måste bara hissa att landslagsuppehållet är över. Och inte bara det, nu dröjer det länge före vi tvingas se på Finland – Kosovo eller Andorra – Lettland igen. Om jag inte är helt fel ute så är väl nästa gång i mars va? Skönt. Premier League, ostbågar och en Cola Zero några lördagar framöver alltså.

Något jag fnissat över denna vecka är den stora uppståndelsen det blivit i Finland inför världscupspremiären i längdskidåkning. Inte över tävlingarna i sig, de hålls alltid i Ruka, men över hur arga Finland är på Norge för att dessa vägrat att måla över en glad Therese Johaug på deras vallatrailer.  För de första är kanske inte Finland rätt nation att uttala sig, (Lahti 2001). För det andra, domen kommer väl först 18 december, alltså är det inget fel med att ha Johaug på bild nu. Dessutom är hon en vacker kvinna, något vi finnar inte är bortskämda med att se på.

Och veckans diss går till Roman Eremenko. Ett finskt fotbollsår som redan var dåligt blev totalt värdelöst när UEFA den 18:e November meddelade att Roman Eremenko ertappats med kokain i kroppen och således är avstängd från all fotboll i två år. Klantigt, dumt och dåligt av Eremenko. Sen att man blir avstängd två år för kokain men kan ta vissa prestationshöjande preparat och bara vara borta några månader är fel. Men det hör inte hit.

Och just det, härligt att Zlatan får en staty efter sig, han om någon är värd den. Bra SvFF.

Vi hörs om en vecka, tack för att ni läste.

/André Karring