Tabellösa serier och signalvärden – ändå hånades ung domare till tårar

Beslutet att plocka bort serietabeller inom barnfotbollen (8-12 år) är inget nytt och revolutionerande. Det har varit verklighet i flera distrikt sedan en tid tillbaka, med all rätt dessutom. De allra flesta i de åldersspannet har inte det långsiktiga systematiska tänket som ett seriesystem över en hel säsong innebär. Att det kan vara lite kul att för stunden gå in på nätet och få se sitt lag i en serietabell är en annan sak.
 
Anders Wahlström säger att valet att plocka bort tabeller sänder signaler som hjälper vissa tränare att göra rätt. Det vill säga att undvika toppning, till exempel. Den anledningen är förstås ädel i sig. Men har man någon koll på hur det fungerar i praktiken? Göteborgs Fotbollsförbunds ordförande har ju tidigare erkänt att man inte har någon koll på vad de givit för effekt i praktiken. Att man inte varit ute och utvärderat i verkligheten är anmärkningsvärt i sig. Är signalen verkligen så stark som skrivbordsfolket tror?

Ta det aktuella exemplet i Göteborg där en 15-årig fotbollsdomare hånades och hetsades av ledare till tårar och senare valde att åka hem. Samtliga dessa förövare är fostrade i tabellfria serier i barnfotbollen. Jag har själv sett bedrövliga, skrämmande exempel i både tabellösa serier och resultatfria ”turneringar”. Så vad gör signalen för nytta, egentligen? Det har sagts så många gånger förr: Det är ett verkningslöst försök till symptombehandling.


Den andra problematiken i Anders Wahlströms annars överlag kloka och vettiga tankar är att han benämner ”utövarna” som en homogen grupp. Där faller allt. Utövarna, oavsett idrott, är ju unika individer som drivs av olika saker, olika saker som får just dem att brinna för sin idrott. Så här säger han:
- Många barn älskar att tävla och det ska de fortsätta att göra. Utövarna kommer att få tävlingsbehovet tillfredsställt i samband med varje tävling där de får utmana sig själva och kämpa för att göra sin bästa prestation. Själva tävlingsmomentet ska finnas kvar men det är hur vi använder tävlingsmomentet som behöver förändras.
 
Visst låter det fint och korrekt, men stämmer det överens med verkligheten? Nej, ovanstående citat är en ytterst ideologisk önsketanke. Igen: ”utövarna” kan inte benämnas och behandlas som en homogen grupp där alla kommer att få behovet tillfredsställt av samma sak i samma sammanhang. Antingen försöker han mörka, eller så är han okunnig.
 
Däremot är det efterföljande citatet betydligt bättre och förtjänar förstås också sin uppmärksamhet, eftersom det följer helt i linje med det vi kallar ”spelarutbildning”.
- Vi måste förstå att matcherna är en del av träningen. Oavsett om du har en eller flera träningar i veckan så är ju matcherna ytterligare ett träningstillfälle där spelare ska få testa det de övat på i skarpt läge. Just därför måste alla som vill få vara med och tävla så att de inte går miste om möjligheten att utvecklas. Och att du som tränare inte går miste om möjligheten att titta på varje individ och analysera hur du ska kunna utveckla dem vidare.
Men då måste man också ta med i beräkningen att vad som uppfattas och uppskattas som ”skarpt läge” och vad som är ”möjligheten att utvecklas” kan skilja sig ganska mycket från individ till individ.
 
Vi är rörande överens, jag och Anders, om att barn- och ungdomsidrott ska ha ett utbildningsfokus. Men exakt vad som är bra utbildning verkar skilja sig något. Nej, jag tycker inte att vi ska syssla med varken toppning eller utslagning i barnidrotten. Men jag tycker att utbildningen ska se till varje individ i så stor utsträckning det någonsin är möjligt.  Framför allt i det samhälle vi har idag, där just möjligheten att välja själv har ett stort värde för många i flera sammanhang – idrotten är ett av dem.
 
Det är således viktigt att bedriva en verksamhet där det är väldigt tydligt vad den står för, vad den innehåller och att det följs. Sedan ska individen i den mån det är möjligt kunna välja vad som passar en själv bäst - det som känns roligast helt enkelt.
 
Vad skulle till exempel hända om vi har både tabellösa seriespel och matchsammandrag (resultatfria turneringar) och serietabeller och turneringar där föreningarna sedan är fria att välja deltagande? Då menar jag oavsett ålder, från de yngre till de äldre. Det vore betydligt mer individanpassat, i alla fall. Att man inte på allvar tagit tag i detta i ungdomsidrotten, där vi har mest avhopp och utslagningar, är anmärkningsvärt

Slutligen: Varför är den här frågan så viktig för mig? Jo, just för att idrottsglädje kan innebära så olika saker beroende på vem man frågar och glädjen är förutsättningen för ett livslångt intresse och ett framgångsrikt (nej, jag menar inte framgång i form av resultat) idrottande. Resultaten i sig är oväsentliga för mig, men för de utövare som tycker att de är ett roligt inslag, så ska de väl få finnas där? Ja givetvis, om vi menar allvar med en inkluderande idrott för alla. De vuxna som sedan inte kan hantera tävling (oavsett resultat eller ej) ska inte få vara tränare/ledare. Svårare än så behöver det inte vara. Problemet uppstår för att alltför många har beröringsskräck gentemot besvärliga individer.

/Nils Montan-Lund