Är det dags att omvärdera MK Dons?

Och det är egentligen inte mer än rätt. Övertagandet av Wimbledon var både smutsigt och sunkigt. Modern fotboll när den är som sämst. Det var den typ av franchise-flyttning som separerar europeisk från nordamerikansk idrott. Det gamla Wimbledon FC upphörde helt enkelt att existera - vilket Dons-ledningen gjorde en tydlig poäng av.
 
Men bortom alla ideologiska tvivelaktigheter gör MK Dons väldigt mycket gott. Klubben huserar numera i The Championship. Detta efter att 35-åringen Karl Robinson, i klubben sedan 2010, fört upp laget. Robinson är den röda tråden genom klubbens moderna arbete och en i raden av unga, moderna och hungriga brittiska tränare.
 
Just tränarfrågan har också varit en nyckel bakom Dons uppflyttningar. När laget gick upp till League One leddes dem av Paul Ince. Han lämnade sedan för Blackburn men vände snabbt tillbaka efter kraschlandningen i Rovers. Därefter inledde blivande Champions League-vinnaren Roberto Di Matteo sin tränargärning i klubben. Namn som Robbie Fowler, Dietmar Hamann och Ian Wright har alla också figurerat i olika tränarroller.
 
Duktiga tränare leder till duktiga fotbollsspelare. Dele Alli, som spelade upp Dons i Championship, är hela Englands guldgosse numera. Bakom honom har Brendan Galloway excellerat som vice-Leighton Baines medan Sheyi Ojo fått A-lagsdebutera i Liverpool. Alla har spelat i engelska ungdomslag tillsammans med Daniele Collinge som lämnade för Stuttgarts U19 i somras. Skolade i MK Dons regi, nu skördar de triumferna av en bra skolning. Akademi-tränaren Dan Micciche (tidigare i Tottenham) lyfts fram som en särskilt viktig komponent. Hans förkärlek till att låta elvamanna-matcher spelas på niomanna-planer har hjälpt till att skapa en högklassig funktionell teknik för flera av hans adepter.
 
MK Dons har även visat sig vara en fin lånestation. Det var där som Benik Afobe började blomstra innan Wolves-explosionen. Och det var där som Patrick Bamford började mullra och ta fart innan han sedan utsågs till hela Championships bästa spelare. I årets trupp hittar vi Jonny Williams (walesisk landslagsman tillhörande Crystal Palace), Jake Forster-Caskey (Brighton-produkt och i U21-landslaget) och Josh Murphy (Norwich-produkt och i U20-landslaget) alla inlånade.
 
MK Dons gör, bevisligen, mycket gott. Det är en klubb som fostrar och utvecklar. Det går det inte längre att blunda för. Men genom vilket filter ska man se på detta MK Dons? Kan en sympatisk huvudtränare och en av Englands mest underskattade moderna plantskolor överskugga Pete Winkelmans dolkstöt i tiotusentals Wimbledon-supportrars hjärtan? Givetvis inte. Men de senaste tio årens sportsliga arbete i Milton Keynes torde kunna nyansera debatten en aning. Det torde också öppna ögonen för att saker och ting ytterst sällan är helt svart eller vitt. Även när den moderna fotbollen är som sämst går det att uträtta positiva grejer. 
 
Så hur resonerar MK Dons-fansen? De bryr sig inte nämnvärt kring omvärldens syn på klubben. Supporterklubben uttalar sig knappt och hemma på stadiummk (ja, första ordet är kursiverat) skanderar de ”No one like us, we don´t care.” Ni vet, den där gamla Millwall-ramsan.

/Karl Sundström