Förbjud armhävningar på gräs 

Marsipanrosen bland de tuffaste sporterna är ändå störtlopp. Här krävs ett mod bortom allt mänskligt förnuft. Jag påstår i alla fall det efter att bevittnat herrarnas race ner för det branta hanget i Santa Caterina. Att se åkare ta sig ned på skidor som slår oavbrutet i hastigheter på över 150 km/h på ett underlag som liknar en snabb men ojämn skridskois är om inte värt ett bragdguld, så i alla fall någon form av tapperhets dito bara för att ta sig ner i en lodrätt position. Trots att det inte finns någon mänsklig motståndare som stör dig så kan du inte slappna av för ett ögonblick. När dessutom den vanliga tävlingsnervositeten ersätts av rädsla och ångest över att eventuellt behöva avsluta loppet i en pulka, eller ännu jävligare, i en helikopter så pratar vi tuffa tag. Respekt är väl bara halva riktnumret här.

Sen en tid tillbaka så pågår förberedelserna inför en ny säsong runt om i landet. Det är glädjande att det numer finns betydligt bättre förutsättningar tack vare de hallar och konstgräs ytor som tillkommit. Denna förbättring är en grundförutsättning om vi ska kunna närma oss de bästa nationerna eftersom vi behöver investera i mer timmar där bollen finns med som en ständig följeslagare och vän i vår träning. Inte minst gäller det de yngre spelarna som behöver lägga en stabil grund för klara de höga krav som ställs om de vill vara med bland de allra bästa. Jag tränar inget lag och ska egentligen inte komma med någon kritik överhuvudtaget om vad som är bra träning, men jag blir ändå ledsen varje gång jag ser ungdomslag springa runt en fin fotbollsplan, medan bollsäcken ligger oöppnad bredvid. Eller när samma ungdomar, på samma fina gräsplan ägnar alltför stor del av träningstiden på situps och armhävningar medan bollarna ligger övergivna i mittcirkeln.

Varför kan vi inte träna mer på det som vi verkligen behöver? När jag ser svenska lag, inklusive landslaget möta riktigt bra lag så tycker jag vi springer lika mycket, vi tacklas lika bra, vi är lika bra taktiskt, vi kämpar lika bra, vi har lika bra fasta och vi är i många fall bättre lagspelare men trots det så är vi chanslösa, så vad fattas då? Vår akilleshäl, och det borde väl knappast vara någon överraskning, är bollbehandlingen när tempot skruvas upp och blir högt. Denna egenskap, som är helt avgörande för kreativiteten oavsett spelidé, kan bara förbättras om vi lägger med tid på att träna den. Om vi inte har möjligheten att öka träningstimmar så måste vi ta bort något. Ett förslag kan ju vara att omgående lyfta ut gammaldags kollektiv styrketräning på fotbollsplanen där alla ska köra lika oavsett förmåga och förutsättningar. Sen måste vi en gång för alla lägga ner detta långlöpande utan boll och ersätta uthållighetsträningen med olika varianter av smålagsspel. Förutom en skräddarsydd uthållighet får vi på köpet nöta och förfina alla de verktyg du behöver i din verktygslåda för att behandla bollen bättre.

Småkronorna utklassade Slovakien med 6-0 i semin. I expressen efteråt skrev en expert att Sverige måste spela mycket bättre om det ska bli guld. Jag gillar inte hockey men jag kikade lite, och det jag såg var ett mycket kompetent lag med potential som eliminerade motståndarna med marginal. Reflektion: Med hur mycket hade de svenska grabbarna behövt vunnit för att blidka denna expert, 12-0 eller 20-0 eller kanske ännu mer? Om man utan att anstränga sig hoppar en halvmeter över kvalhöjden i höjdhopp som är på 225 cm så behöver man väl inte fortsätta att hoppa om avancemanget klart. Idag med facit kan man ju med fog påstå att om Sverige hade spelat som i kvarten hade man tagit, guld…

/Bernt Ljung