En albansk fotbollsodyssé 

av onsdagskrönikören - Karl Sundström

Jag besökte en fotbollsmatch i Albanien. Det blev inte riktigt som jag hade trott.

Det är lördag och matchdag i den albanska huvudstaden Tirana. Kontrasternas stad. Dyra hyreskomplex varvas med nedgångna betonghus. Tirana är å ena sidan en påminnelse om sitt dunkla förflutna, å andra sidan en trendig huvudstad med hög puls. På eftermiddagen ska en av stadens tre stora fotbollslag, KF Tirana, spela match i högstaligan.

 

Etiketter: onsdagskrönikören

Mina försök att läsa på inför matchen leder till stor ovisshet. Börjar den 13? Eller var det 15? Och visst går matchen på Selman Stërmasi och inte den avstängda nationalarenan Qemal Stafa? Enhetlig information är inte alltid Albaniens starkaste sida. Men jag och min resekamrat känner oss i alla fall ganska säkra när vi ger oss ut i det tutande myller som är Tirana. Klockan 15 ska vi befinna oss på Selman Stërmasi.

Ganska tidigt börjar de blåvita Tirana-halsdukarna synas till. Det känns tryggt. När klockan närmar sig 14 börjar vi titta på vår karta. Efter några omvägar hamnar vi till sist utanför Selman Stërmasi Stadium. Men till vår förtvivlan kryllar det inte av människor i närheten. En annan sorts klump sätter sig i halsen. Jag smiter in genom en av grindarna och ser att inte en enda människa sitter på läktarna. Tio minuter kvar till avspark. Det kommer inte spelas någon fotbollsmatch här. Suck.

Två män står en bit bort. De tittar lite undrande när jag på knackig engelsk-italienska frågar om KF Tirana. ”Qemal Stafa”, svarar en av dem. När de illustrerar att arenan bara ligger fem minuter bort och att de kan visa oss vägen jublar jag inombords. Att hinna till matchstart kändes först som en omöjlighet. Nu skulle det kanske gå.

Vi vandrar längs Tiranas gator. Förbi den tutande trafiken och den smutsiga flod som delar staden. De blåvitfärgade halsdukarna lyser nu med sin frånvaro. Ingen av de två männen talar någon vidare engelska så promenaden utvecklar sig till ett namedroppande av fotbollsspelare.
Zlatan Ibrahimovic? Legend.
Etrit Berisha? Svezia.
Lorik Cana? Capitano.
Albania Euro? Tumme upp.
Fotboll som ett världsspråk blir allt tydligare. Det visar sig att den ene av dem håller på stadsrivalen Partizani, den andre på italienska Inter. Efter ett tag hörs ett kraftfullt vrål. ”Tirana Tifosi”, muttrar Partizani-supportern. KF Tirana har gjort 1-0.

15 minuter senare kommer vi fram till arenan. Mycket riktigt visar det sig vara Qemal Stafa. Den där arenan som skulle vara avstängd. Och mycket riktigt visar det sig pågå en fotbollsmatch därinne. De hjälper oss fram till biljettluckan och vi får varsin biljett för en billig summa. För att uttrycka min tacksamhet ropar jag ”Forza Partizani” och ångrar mig ganska snabbt. Jag får många långa blickar när jag äntrar arenan.

Väl innanför portarna leder de oproportionerligt många poliserna oss till en plats. Det är i princip en betongklump som man sitter på. Inte riktigt som de mjuka stolarna på Tele2 Arena. Vi hamnar bredvid den gästande Kukësi-klacken. Polisbevakningen är enorm. Instinktivt slås jag av det gamla hederliga smått bombastiska betong-lätet. Det där ekande vrålet som nästintill förtvinat i de moderna multiarenornas samtid. När hemmaklacken tar ton låter det såsom Råsunda kunde låta. Eller som ett Stadio San Paolo alltjämt kan dåna. Det är en vacker påminnelse av en svunnen tid. Spelet ser å sin sida varken ut som på Råsunda eller San Paolo. Bollar tappas ut till inkast och spelet blir orytmiskt med mängder av avblåsningar. Det känns som att båda lagen skulle få det kämpigt i Allsvenskan.

En meter ifrån mig står en av alla poliser och röker. Han suckar jämt och ständigt. När Tirana gör 2-0 slänger han cigarettpaketet på en av stolarna och går därifrån. Med över 100 meter till straffområdet där målet gjordes känns det svårt att avgöra om det var snyggt eller ej. Men det kändes som en riktig fullträff. Inte helt olikt Mario Götzes på Argentina.

I slutskedet får Kukësi in en reducering. En reducering som, även den, såg ut att vara ganska snygg. Den tillresta klacken – med en ungefärlig snittålder på 15 – jublar vilt. Stolar flyger, en ryggsäck kastas upp och tröjorna åker av. Många av de unga pojkarna bär den politiskt laddade tröjan föreställande ”det autonoma Albanien”. När Albanien gästade Serbien i EM-kvalet flögs en drönare med den flaggan in på planen. Det hela ledde till planstormning och stor tumult varpå Albanien tilldömdes segern. Piloten, som i dag sitter i fängelse, har blivit en nationalhjälte med ett ansikte som pryder både väggar och tröjor. Matchen slutar 2-1 till hemmalaget KF Tirana. Med de politiskt laddade tröjorna på igen pekar den unga bortaklacken finger åt poliskåren och busvisslar.

Om tröjorna följer med till Frankrike nästa sommar återstår att se. Klart är i alla fall att Albanien ska spela EM. Ett historiskt mästerskap för dem. Men det tycks finnas en viss skepsis. Under resans gång möts vi av både ”vad ska vi dit och göra” och ”inget spelar någon roll efter att vi förlorade mot Serbien”.  Men bakom varje tvivel finns en stor dos stolthet. Och i Albanien älskar man verkligen sin fotboll. Vare sig det yttras på promenader, halsdukar eller en eftermiddag på Qemal Stafa i Tirana.

/Karl Sundström

Senaste inläggen

Arkiv

Etikettmoln