Gräv ner stolparna igen
 

av måndagskrönikören - Bernt Ljung

Missar första halvlek, och när jag kommer in efter tio minuter i andra vet jag inte vad jag ska tro. Grafiken berättar om 72% mot 28 i bollinnehav för Schaktar. TV bilderna framför mig berättar en helt annan sanning. Det jag ser är ett frejdigt hemmalag som oavbrutet ställer frågor till gästernas backlinje, jobbiga frågor. Attackerna och vapnen är också inte bara ovanligt långa, utan också varierande i utformning och karaktär. Fotbollsunderhållning är väl ordet här…

 

I något som kan kallas för en extrautgåva till hushållen häromkring så läser jag om det allsvenska kvalspelet som gick av stapeln här för exakt femtio år sedan. Matchen mot Gais lämnade inte bara minnen efter sig utan också ett publikrekord som förmodligen är oslagbart för all framtid. Den 17oktober 1965 trängdes men trivdes nämligen 14206 tillskurna på Domnarvsvallen. Men det jag fastnar för är inte texten, för jag har redan läst allt om denna match, utan det är de svartvita bilderna som jag i och för sig också sett tidigare, men inte funderat kring på samma sätt som nu. Det jag nu läser in är något som borde komma tillbaka, något som kanske aldrig skulle ha tagits bort. Jag pratar om den svenska 60-tals designen på stolpar och ribba. De ovala, de svartvit randiga, de som var nergrävda och gjorda av stål och som sjöng så vackert och länge när de hade träffats hårt och rent av en läderboll…

Sitter tillbakalutad i värmen trots att solen för länge sedan sänkt sig i Medelhavet framför mig. På planen nedanför mig kämpar två italienska lag. Tekniken är enastående, så där bra så man blir avundsjuk och tänker, varför kan inte vi ha ett så mjukt och vänligt och tryggt och ömsesidigt kamratligt förhållande till en boll? Tempot är ryckigt, så där som italiensk jota brukar vara. Här finns även de oplanerade och spontana ensamföretagen varvat med mer strategiskt lagspel. Typiskt italienskt även det. Domaren är, som alla italienska, oklanderligt klädd men får också som seden innebär finna sig i att ideligen vara föremål för både fysisk och verbal uppvaktning och upprinnelsen är som vanligt hur regelboken ska tolkas och tillämpas.

Lika säkert som tomten på julafton så finns furbon närvarande, som ett snabbspår till fördelar för sig själv, och för sitt lag. Men de italienska domarna är luttrade så det behövs filmningar och teater, eller fusk om hela sanningen ska fram, i den absolut högsta skolan för att blidka chefen här. I slutet på matchen får ändå ena laget straff. Som brukligt numer, så jublar man redan innan straffen är slagen. Som ett förskott på ett mål som man redan räknat in. Troligtvis är glädjeuttrycken också en markör för att man återigen lyckats lura domaren. Straffen ser från min position också billig ut, men domaren, som nu utsätts för en massiv uppvaktning intar nu en helt ny skepnad med ett kroppsspråk, och en resning av sällan skådat slag. Detta skådespel tar helt udden av situationen vilket gör att den upphettade stämningen faller platt till marken. Märklig upplevelse. Hursomhelst, med en självsäker löpstil närmar sig straffläggaren bollen som ligger på punkten. När han trycker ner vänsterfoten i gräset parallellt med bollen och skjuter fram högerfoten blir kroppens position alldeles för vågrätt. Det ser ut som om han sitter i en soffa när han träffar bollen och resultatet blir därefter. Bollen går inte bara över mål, bollen går även över det höga stängslet bakom.

Det blir alldeles tyst på och runt planen eftersom alla tittar på bollen som rullandes försvinner längre och längre bort. Reservboll då? Finns ingen, så någon måste offra sig och det snabbt, eftersom matchen som är döende vill avgöras av bägge lagen. En liten kille i sjuårsåldern offras eftersom han är den ende som är liten nog att komma igenom hålet i stängslet. Lillkillen springer ner i slänten bakom målet som slutar vid havet. Efter fem minuter kommer han tillbaka utan boll. Han får då en utskällning av båda lagen för sitt misslyckande. Domaren gör nu det enda rätta, han blåser av matchen. Några minuter senare sitter bägge lagens spelare tillsammans i utomhusbaren utrustade med varsin cigg och ett glas rött. För trots att matchen innehåller allt en italiensk ska innehålla så är det här inte Serie A, det är inte ens Serie D. Det är en vanlig seriematch i den italienska korpen mellan två lag på Sardinien…

/Bernt Ljung

Senaste inläggen

Arkiv

Etikettmoln