Don Quijote vs väderkvarnarna 

Tack och lov rör det sig om ett ytterst fåtal, men det är lik förbaskat ett intressant fenomen. Vad är det intressanta? Att själv få ”rätt” i sina ideologiska ståndpunkter, eller att med de vetenskapliga glasögonen söka efter utveckling för svensk barn- och ungdomsfotboll? Jag har själv fått vika ned mig genom åren, när forskning och undersökningar inte stödjer mina idéer längre. Numer är det lättare att erkänna än förr.

I en debatt som till leda handlat om de olika fenomenen selektering, nivågruppering, nivåindelning och individanpassning (ett finare ord för nivåindelning), så har det framkommit siffror på att det inte alls är den avgörande faktorn för beslutet att eventuellt lägga av med sin idrott. Visst gömmer det sig säkert några procents mörkertal i de olika siffrorna, men de ger oss i alla fall en viss vägledning. Det borde även det faktum att inte färre slutar, för att de tidigare nämnda begreppen diskuterats om och om igen, år ut och år in vara.

I stället för att granska dessa olika undersökningar och forskningsrapporter som finns i dag och se det mönster som framträder, så vänder man tvärt. Argumentet blir att de som hänvisar till dessa siffror är plötsligt för bokstavstrogna. Ser allt för svart eller vitt. Men jag har då aldrig sett någon som hänvisat till de olika siffrorna som en absolut sanning. Snarare att de lyfts fram med en underliggande mening om att: ”det finns siffror som pekar på…” Man argumenterar alltså emot ett argument som aldrig funnits från första början och vetenskapen slungas i ett huj all världens väg.

Det blir som att förneka att det lavinartat ökande internetanvändandet inte påverkar att fler och fler högstadie- och gymnasieungdomar väljer att lämna föreningslivet. Ett användande som ger hjärnan snabb stimulans, men utan att göra dig andfådd.

Dessutom adresseras storklubbarna i ännu en veva som skurkarna
Som slukar de bästa spelarna, de stora vinsterna (avd, resultatfixering?) och hävdas därigenom få ett tolkningsföreträde (say what?!). De är roten till allt de onda.  De tar ingen hänsyn till breddidrotten över huvud taget – ganska grova, generaliserande anklagelser i sammanhanget. Dessutom är de ofina nog att hävda att valfrihet är en viktig del av idrottsrörelsen som bygger på… Ja, hur var det nu igen…? Just det, valfrihet! Fy bövelen, vad ruskigt.

Och hur kommer det sig att unga fotbollsspelare i föreningar i mellanstora städer och mindre orter har större benägenhet att sluta än de i föreningar i större städer, där storklubbarna med de starkaste varumärkena är betydligt mer utbredda?

Det är också ofta de stora föreningarna med de kända varumärkena (vi kan kalla dem ”jättarna”) som står i skottgluggen, som ifrågasätts medialt. Argumenten faller platt på sin egen absurdidet. Man skapar en imaginär fiende i vad som egentligen är en medspelare.

Det blir lite som Don Quijotes fäktande mot väderkvarnarna.

Kanske är det ett uttryck för någon slags desperation när de egna påhitten inte längre har stöd i vetenskapen - förstås en ren spekulation från min sida.

Varför är man inte intresserad av att diskutera och utveckla det som gör den verkliga skillnaden? Lärandemiljöer, rätt utbildade ledare, olika miljö och kultur beroende på var du bor, förväntningar, eller det faktum att idrotten tenderar att strukturellt bli för lik skolan och därmed slår de som är ”skoltrötta” gymnasieungdomarna.

Den som flitigast svingar mot ”jättarna” har skrivit följande om sin egen breddförening: ”När jag läser de vackra orden i vår uppgraderade manual blir jag nästan tårögd”. I den egna sfären är tydligen allt guld och gröna skogar. Inte ett orosmoln syns på den klarblå himlen. Alla borde komma in i värmen och göra samma sak, göra rätt.

Uppgiven kommer jag nog aldrig att bli, men jag hade hoppats att diskussionerna åtminstone i större utsträckning skulle börja handla om det verkligt intressanta vid det här laget. I stället får vi höra den tjatiga, ytterst monotona olåten om att selektering/nivågruppering, eller total bredd är svaret på gåtan. Att jättarna är bovar och bredden riddare i skinande rustningar, eller vice versa.

Hur ska ni lära barnen och ungdomarna om ni själva är ovilliga att utvecklas?

/Tränaren