Dra upp vraket, reparera och styr mot Rivieran 

Under nästkommande sommar spelas kanske det sista ”riktiga” europamästerskapet i fotboll. Det spelas i ett land som präglas av fotbollshysteri och ett mästerskap som innehåller fler lag än någonsin – Ett mästerskap att vara en del av.

Om vi skruvar tillbaka karusellen. Cirka en månad. Då befann sig Sverige i ett läge där avancemang till EM var ganska troligt, nästan lite halvt säkrat. Vindarna vände och nu ställer vi oss istället frågan -kommer Sverige klara av att ta sig till mästerskapet i Frankrike? Svaret är ovisst och ju fler dagar som går, desto mer ofta slår onda tankar runt i mitt huvud, tankar som pekar i helt fel riktningar, mot vad hjärtat vill.

Under sommaren 2015 lyckades Sveriges U21-landslag vinna EM-guld. Några månader senare, under en fredagskväll i oktober, en bortamatch mot Liechtenstein – Inte en enda U21-spelare med i startelvan. För mig börjar det snart likna tjänstefel.

Är jag aningen hård? Borde jag förstå att spelarna från U21-landslaget inte är redo för A-landslaget ännu? Trampar jag på en öm tå? Sårar jag någon?

Svaret på dessa frågor kan vara genomgående ja. Men svaret kan också vara genomgående nej. Ur mitt anseende har Sveriges A-landslag inte längre stöd utav den breda massan, snarare ett stort gäng rebeller, som inte förstår hur landslaget tänker och agerar – något måste hända, innan splittringarna blir för stora.

Mitt förtroende för Hamrén har varit stort, jag har inte dömt honom under tidiga misstag i sin roll som förbundskapten – alla kan göra fel, och bör också få nya chanser.

Jag ser just nu ett mycket större problem, än att jag inte håller med om vissa av besluten som tas. Att påstå att förra landslagssamlingen var bra, när allt gick precis så dåligt som det inte fick, är i mina ögon att begå tjänstefel. Här börjar förtroendet för förbundskaptenen sina- Här ser jag just nu en stor brytpunkt i det spruckna förtroendet från svenska folket.

Att den person som sitter vid posten som svensk förbundskapten får utstå hård kritik, det är ingen nyhet och det kommer inte att ändras på heller. Det finns heller inget negativt med många människors åsikter, det förklarar bara vilket stort intresse det finns kring nationens fotbollslandslag. Troligtvis den organisation som påverkar flest människor i Sverige, i alla fall en av dem.  

Landslaget måste köra med öppna kort mot oss supportrar, vara ärliga, ödmjuka och realistiska – först då kan vi bygga ett lag, starkt nog att ta sig an Europas stormakter. Jag vet många, med mig, som vill spendera sommaren 2016 i ett allt för dyrt land som Frankrike, med invånare som inte vill prata engelska, i ett tält man aldrig annars skulle bo i. Allt för att följa det vi älskar mest – fotboll och landslaget.

I skrivande stund sitter jag och avnjuter VM-krönikan från 1994. Hamréns organisation har en lång väg att vandra, för att bli lika omtyckta och respekterade som killarna från bronslagets organisation. Men i ärlighetens namn så är inget för sent. Vårt svenska landslag står där, med stafettpinnen i egna ägor. Allt ligger i egna händer, nu gäller det att vända den sjunkande skutan, reparera den och styra mot Rivieran – För till EM, dit ska vi!

Jag vill inte på något sätt smutskasta någon eller några som ingår i den svenska landslagsorganisationen, men jag vill ifrågasätta deras, stundtals, annorlunda beslut, och framför allt deras sätt att tala till den stora publik, som på daglig basis följer det svenska landslaget.

Pusslet är stort och alla bitar måste falla på sin rätta plats, då kan Sverige bli lika bra som 1994, men just nu ser jag ett pussel, som är långt ifrån färdigt – snarare felaktigt lagt och nu börjar det bli bråttom. I grund och botten har jag kvar förtroendet för organisationen – men förtroendet är aningen stukat. 

/En supporter