Vårt landslag – vårt ansvar

av tränaren - Nils Montan-Lund

Fotbolls-VM i Kanada. Turneringen som skulle bli en enda lång blågul fest. Det blev något helt annat. Besvikelse efter besvikelse, stora svarta rubriker och en kritik som riktades åt ett enda håll – fel håll.

 

Etiketter: tränaren

Pia Sundhage tog över rollen som svensk förbundskapten med ett mål och en mening. Hon skulle utveckla landslaget till ett spelande lag. Ett lag som med bollinnehav, kombinationsspel och maxlöpningar skulle erövra konstgräsplanerna ”over there”. Ambitionen var klockren, men slutade i kollektiv kramp.

Kritiken från både media och svenska folket riktade sig mot Lotta Schelin och just Pia Sundhage. Tyvärr helt felaktigt. Schelin fick knappt en vettig passning och Sundhages förändringsarbete kommer att ta betydligt längre tid och kräva ofantligt större insatser än så här. Hennes misstag var att öppet tro att det skulle synas redan nu.

Pia måste förstå att arbetet kräver betydligt mer omfattande insatser än vad som hittills skett. Hon måste tala om exakt vilka egenskaper och färdigheter hon förväntar sig av en landslagsspelare. Det ska sedan förmedlas till SvFF, vidare till distriktsförbunden och ut i klubbarna. Det här arbetet måste starta på gräsrotsnivå.

Tittar vi på de spelare vi har i landslaget i dag - både dam och herr – så finns inte kvaliteterna där för att kunna bedriva en spelförande fotboll mot högt rankade motståndare. Vi har inte spelare för det, helt enkelt. På ett sätt beundrar jag både Pia Sundhage och Erik Hamrén i deras iver att dra utvecklingen åt det här hållet. Samtidigt som de också framstår som ganska naiva, med tanke på vilket material de förfogar över.

De båda förbundskaptenerna har dragit den nya riktningen långt. För långt, hävdar de som står djupt rotade i den Lagerbäckska eran. Själv är jag glad att de vågar visa vägen. Men här måste Svenska Fotboll(s)förbundet, tillsammans med distriktsförbunden, bli väldigt tydliga med vad förväntningarna är på klubbar och ledare i vårt avlånga land. Här måste även klubbarna och distrikten bli bättre på att följa upp det.

Om Sofia och Fredrik får lära sig att tackla, sparka långt och springa på chans är det också den typ av fotboll de kommer att behärska den dagen de tar steget upp till A-landslaget. Väl där förväntas av dem att de ska bedriva ett kortpassningsspel och så står vi där ännu en gång med fiaskorubriker och kritikstormar i orkanstyrka. Det är ju inte Lotta Schelins fel att hennes medspelare inte har skickligheten att sätta henne i spel, med annat än rena rensningar på måfå.

Det måste bli tydligt, tillsammans med den nya spelarutbildningsplanen och tränarutbildningen, att lagen på barn- och ungdomsnivå förväntas spela på ett visst sätt. Naturligtvis med en del individuella justeringar, men utgångspunkterna ska vara samma. Ni skulle slå er för pannan om ni fick se hur många barn- och ungdomslag som inte slår två passningar i rad, utan bara sparkar den så långt det går och i försvarsspel enbart jobbar med hårt, fysiskt spel. Vi är överlag alldeles för dåliga, i vårt avlånga land, på att jobba med spelarutbildning i match.

I min värld är det direkt oansvarigt att som ledare bedriva den här typen av fotboll på gräsrotsnivå, nästan oavsett vad. Visst kommer det bli svårare att vinna matcher på kort sikt, men det poängteras ju gång på gång att spelarnas utbildning ska ses ur ett långt framtidsperspektiv. Problemet är att ingen följer upp om det verkligen sker.

Så här sa mittfältsgeneralen Xabi Alonso i en intervju med the Guardian. Han uttryckte sin uppriktiga förvåning över att så många unga spelare i Liverpool lyfte fram ”tackling”, som en av sina styrkor. Citatet har plockats fram i boken ”The Numbers Game”, av Cris Anderson.

”Jag kan inte förstå hur fotbollsutbildningen kan lära ut tackling som en kvalitet, att det lärs ut som något karaktäristiskt för ens spel. Hur kan det ens vara ett sätt att se på spelet? Jag ser inte fotboll i dessa termer. Att tacklas är en sista utväg och du kommer att behöva göra det. Men det är inte en kvalitet att sträva efter, som en definition”.

I Xabi Alonsos värld är alltså en tackling något som händer, när något annat har gått fel. Det här är något vi bör påminna oss om gång på gång i svensk fotboll.  Och på samma sätt bör vi tänka kring de ”passningar” (rensningar) som sparkas bort långt gång på gång. Många gånger leder de till enkla mål på barn- och ungdomssidan, men vad händer sen? Det är lätt att peka på Hamrén och Sundhage, men vi kan inte svära oss fria från ansvar. Det är vad vi lär ut, som senare syns i deras landslag.

Så snälla, Sundhage och Hamrén. Ställ en tydlig kravprofil, som vårt nationella förbund blir tvungna att ta ansvar för och förmedla. Förutsättningarna finns ju där, framtiden ser ljus ut om hela den svenska fotbollsrörelsen bara vill och gör det här tillsammans.Om inte, så står vi där igen om tio år och undrar varför vi inte har kommit längre.


/Tränaren

Senaste inläggen

Arkiv

Etikettmoln