Fotbollspremiär med bitter eftersmak

Den, med rätta, haussade och uppskrivna Allsvenskan drog igång i helgen. Överallt i landet (nåja, varje ort söder om Sundsvall i alla fall) handlade det om den svenska fotbollspremiären. Städer som Göteborg, Norrköping, Kalmar och Stockholm lös upp efter en vinterdvala längre än evigheten själv. 
 

Ett par aptitretande matcher i svenska cupen har förvisso hjälpt oss på vägen precis som Europas mer prominenta ligor. De stora ligorna i all ära dock men vad är en bal på slottet när vi kan dansa med Allsvenskan istället?

Så kände jag inför premiären och så vill jag fortfarande känna men helgens premiärbesök lämnade onekligen en bitter, besk och trist eftersmak som fester så ofta gör. Skillnaden den här gången var att festen aldrig var särskilt rolig. Det ska poängteras att långt ifrån varje supporter är en ociviliserad tölp. Faktum är att majoriteten av dem tog sig till helgens matcher för det storslagna skådespel som Allsvenskan ändå är. Men idioterna finns också tyvärr. Och de är, dessvärre, alldeles för många.

På en av de matcher jag besökte i helgen (inte nödvändigt att nämna vilken) var stämningen av europeisk toppnivå, fotbollen av god svensk klass och supporterskarorna förväntansfulla liksom lojala. Sånär som på idioterna bakom oss. Trots att jag till yrket är journalist undviker jag helst pressläktaren. Av två enkla anledningar. Den ena är helt enkelt att fotboll upplevs på bästa möjliga sätt bland publiken och folkmassorna. Det andra är att pressläktaren är ett ogenomträngligt filter. Hur kan någon objektivt rapportera om det som händer på läktaren om just det aldrig upplevs? Så där, precis bakom oss, på ena kortsidan stod idioterna. Vrålandes obsceniteter och gastandes dödshot riktade mot både motstånd och domare. Dessutom slet de, i frustration, loss två stolar och kastade dem mot gräset. Två stolar som landade i publikhavet under oss. Två stolar som hade kunnat ta en annan supporters liv. Nu kanske jag låter torr, mossig, trist och tråkig men våldet hör inte hemma på våra läktare, i vår fotboll eller i vår Allsvenska.

Trots att det endast handlar om en liten fraktion ociviliserade kretiner och våldsidkare fick stolregnet mig att lämna den allsvenska premiärhelgen med en bitter bakfylla med förnimmelse av blod. Något som också fick mig att undra om vi inte har kommit längre än så här?

/Supportern