Vi måste diskutera 51%-regeln

Av adam Nilsson

För drygt en månad sedan var jag nere med Eurosportgänget i Leverkusen för att göra ett reportage om Bayer 04 Leverkusen. Vad som är speciellt med just denna klubb är att den ägs av läkemedelsföretaget Bayer då företagets anställda grundade klubben, därav ”Bayer” i klubbnamnet.

 

Målet med reportaget var att diskutera klubben, dess ägarskap och relationen mellan klubben Leverkusen och företaget och ägarna Bayer. Reportaget skulle redogöra för strukturen och försöka ge en bra bild av vad som faktiskt försiggår i klubben.

Nere i Leverkusen intervjuade jag bland andra klubbens lagkapten Simon Rolfes som har otaliga tyska landskamper på sin meritlista. Rolfes är den typ av proffs som reflekterar, diskuterar och funderar över sin tillvaro. Han är inte den typen av fotbollsproffs som köper dyra bilar och spelar FIFA på fritiden, utan utbildar sig och ser över sin framtid.
När jag frågade Rolfes om ägarsituationen undvek han de svåra svaren men likväl gav han några intressanta synpunkter. Den kanske mest intressanta jag tog med mig var att Rolfes ansåg att företagens intåg inom den tyska fotbollen behövs för att hänga med övriga länder. Han påpekade att med shejkernas och oligarkernas investeringar i den engelska fotbollen krävs det liknande medel inom tysk fotboll för att kunna utmana på lång sikt.

I den tyska fotbollen har Red Bull skapat stora rubriker efter att klubben gått in i RB Leipzig och pumpat in pengar. Även Volkswagens inflytande i Wolfsburg har kritiserats medan en klubb som Leverkusen har kommit undan skottgluggen. Mycket för att just Bayer, som pumpar in pengar i Leverkusen, varit med från start.

I svensk fotboll är vi beskyddade från att stora företag, oligarker och shejker ska kunna ta över en klubb genom 51%-regeln. Regeln gör gällande att en klubb till 51% måste ägas av föreningen - de övriga 49% får klubben sälja.

Ofta diskuteras det var svensk fotboll är på väg. Malmö FF lyckades för första gången på över tio år i höstas att kvalificera sig för gruppspel i Champions League och fick med det stora summor pengar (för att inte säga extremt stora summor i svenska mått mätt), pengar som kan investeras i nyförvärv, ungdomsakademier, arenor etcetera. Det är upp till klubben att bestämma.

Men ska vi vara nöjda med att det tar upp till tio år innan vi återigen får se ett svenskt lag i ett Champions League-gruppspel? Jag tycker inte och därför har jag mer och mer börjat fundera över det här med ägarstrukturer inom svensk fotboll.

Om vi skulle öppna upp marknaden för företaget, shejker etcetera att köpa klubbar skulle det inte omedelbart betyda att klubbar skulle bli köpta, men chansen skulle öka avsevärt. Det skulle däremot finnas ett större intresse för att göra det. Företagen skulle se en helt annan möjlighet att tjäna pengar och för att tjäna de stora pengar behöver du spela ute i Europa.
Trots att jag alltid har varit en fotbollsromantiker inser även jag någonstans att om svensk fotboll kontinuerligt ska ha lag i Champions League-gruppspelen behövs pengar, pengar som inte lär komma till klubbarna genom produkten Allsvenskan utan genom framgångar i Europaspel och intresse från rika ägare.

Många påpekar ofta de negativa faktorerna med att ha enskilda ägare i form av företaget, oligarker och shejker. Det finns också en del positiva som visar sig i vissa klubbar, till exempel i Red Bulls engagemang i Leipzig.
Om vi kollar på det engagemanget som exempel har energidryckskoncernen skapat otaliga arbetsmöjligheter för människor i Leipzig samt att klubben har satsat rejält på ungdomsakademier och fina fotbollsfaciliteter. Förutsättningarna för fotbollstalangerna har förbättrats avsevärt och för första gången på länge ser det ut som om ett före detta Östtyskt lag kommer att vara framträdande i talangutveckling.

Red Bull har också insett värdet av en långsiktig ungdomssatsning, även om man kortsiktigt också söker snabba framgångar genom att värva dyrt. Det ena utesluter dock inte det andra som många vill få det till.
I slutändan är det självklart en komplex fråga med många lager. Jag tror dock att den skulle behöva lyftas upp på agendan igen.

För det handlar om ett ställningstagande för svensk fotbolls framtid, en framtid som vill alla bryr oss väldigt mycket om – oavsett vilken sida vi står på.

Etiketter: gästkrönikören

Senaste inläggen

Arkiv

Etikettmoln