Tretusen mot en går bra. En mot tretusen blir provocerande 

Det började sannolikt samtidigt som de stora lagsporterna såg dagens ljus.
Som en ram av mänskligt ljud blev det för spelarna ett stöd som inspirerade till stordåd i den rivalitet, den kamp som fanns mellan klubbar och städer vid tiden då spelare spelade där man föddes, levde och dog.
Allt eftersom åren gått har fenomenet förändrats och sen slutet på 70-talet emellanåt nått helt obegripliga proportioner och uttryck. Utvecklingen har inneburit att fokus förskjutits från att stödja de egna, till att häckla och håna motståndare. Inte sällan får dessa exempel på överdimensionerade känsloyttringar mer uppmärksamhet än kamperna på planen och vi i 

Sverige är inte bättre än andra här.
När det fungerar är det perfekt, men när fokus flyttas blir det tokigt, och då är vi lika dåliga som andra jämförbara länder. Att ett antal personer, gömda i en grupp utnyttjar anonymiteten för att jävlas och bråka är tråkigt för alla, inte minst de fina krafter som gör detta till en show. Det är respektlöst och det tillintetgör och osynliggör alla dem som sköter detta snyggt. En sentida trend är också att kasta saker inte bara på varandra utan givetvis också in på planen. Har själv varit måltavla inte bara för verbala hagelstormar utan även för golfbollar, fickspeglar, kassettband, stenar och liknande föremål när ryggen varit vänd mot Råsunda Södra. Obehagligt men framförallt smärtsamt men att gola till domaren gick ju inte eftersom man inte vill ha mer saker över sig.


Måste man kasta saker på en motståndarmålvakt gör då i så fall som de skotska supportrarna på Tannadice Park i Dundee, kasta popcorn. Eftersom läktaren stod en meter bakom nätet som i princip hängde rätt ner från ribban så var det ingen match för dem att träffa. Det var första och enda gången det var roligt att få saker från motståndarfans kastat på sig framförallt som det gjordes med en stor portion humor. Skotska supportrar befäste där ryktet om att vara världens trevligaste.


Från ett skönt samspel mellan supporters och motståndare till dess raka motsats. I en hockeytävling från Leksand mellan hemmalaget och HV71 nyligen kunde vi läsa om när läktarkulturen är som sämst. Utgångsläget är att spelare idag accepterar att supportrar gapar och skriker nästan vad som helst för det finns någon form av humor i det. När flera tusen unisont öser på från läktaren skapas dessutom en extra osynlig spelare som inte sällan ger resultatmässig framgång. Men när det inte får effekt, utan resultatet blir det motsatta, som i Leksand, att en liten grupp bortakrigare i det här fallet på isen, lyckas stå emot både hemmalag och trycket från tusentals supportrar uppstår avarter på hur en vuxen människa kan bete sig. Att bli så in i helvete arg för att hemmalaget tappar en poäng av 165 möjliga mot ett bättre lag är obegripligt men framförallt obehagligt.

 
Tänk er att under 60 minuter plus sudden och straffar bli provocerad och utsatt för verbal pajkastning av 3000 hemmasupportrar. Att i det läget fånga en avgörande straff i plocken framför denna klack måste väl vara något av ett idrottsligt drömscenario. När detta väl sker blir du så glad att du vänder dig mot klacken och höjer armarna av glädje i en spontan ”där fick ni” känsla. Men så får man inte göra för då blir 3000 väldigt provocerade och arga. En persons naturliga glädje kan inte accepteras av samma stora grupp som själva provocerat i flera timmar. Att se TV-bilderna på hur vuxna människor uppför sig som galningar utan någon mänsklig värdighet är svårbegripligt i alla fall för mig. Att dagen efter dessutom få läsa att målvakt Wesslaus familj blivit hotade på grund av hans spontana glädjeyttring är ju sjukt. Nu vet jag att denna person är identifierad och infångad och avstängd vilket är skönt. Alldeles oavsett denna händelse så vet jag att de flesta i Leksand supportergrupp är goda representanter både för dem själva och för hockeylaget och det är bra, fortsätt så.

 

Salve 

/Mästaren