Planbristen hindrar 08-talangernas utveckling

Titt som tätt dyker den upp. Diskussionen om varför Stockholm inte fostrar landslagsspelare.
När förbundskapten Erik Hamrén häromveckan presenterade sin EM-kvaltrupp blev ämnet aktuellt igen. Fyra av de uttagna spelarna hade förflutet i Brommapojkarna, ett fint erkännande för landets största ungdomsförening.
Samtidigt höjdes frågan: Varför har inte BP lyckats tidigare? Varför misslyckas de andra Stockholmsklubbarna?
För mig är svaret enkelt. Det finns inte – och har inte funnits – fotbollsplaner så det räcker till.
Med rådande förutsättningar är det avsevärt svårare att bli fotbollsspelare för barn som växer upp i Stockholm jämfört med andra delar av landet.
 

Det här är knappast någon ny fråga, snarare uttjatad inom Stockholm, men eftersom jag återigen involverat mig som tränare i fotbollen senaste åren så vill jag ändå beskriva en situation som är kaotisk. 
Som inflyttad kunde jag inte ana hur illa det var ställt innan jag kom hit och fick uppleva det.
I en utredning för ett par år sedan slogs det fast att Sveriges huvudstad saknar 48 fullstora planer för att ha samma antal planer per invånare som Göteborg. 
48! Och då är situationen i Göteborg långt från optimal.
Svenska Fotbollförbundets rapport ”Fotboll 2020” från 2012 visade att det går 18 750 invånare per fotbollsplan i Stockholm jämfört med 11 178 i Göteborg och 8 601 i Malmö. 

Jag kan jämföra med situationen som rådde när jag växte upp i Västerås. Massor av planer. Gräs, riktigt gräs. När jag trappade ned i dåvarande division 5 kunde vi varje dag välja vilken av klubbens tre elvamannaplaner vi skulle träna på. Tränare som kunde förlägga passen när de ville. Hur ofta som helst. Ville vi träna sju gånger i veckan på en fullstor elvamannaplan som 13-åringar var det bara att köra sju gånger i veckan (det gjorde vi givetvis inte, men möjligheten fanns).
I Stockholm får en 13-åring vara glad om hen får en halvplan ett par gånger i veckan. 

Under åren 2002–2012 satsade Stockholms stad runt 500 miljoner kronor på nya konstgräsprojekt (inklusive byte av befintligt konstgräs). 
Långt från tillräckligt, enligt Peter Kleve, föreningschef i Hammarby.
– Situationen är fortfarande alarmerande. Man ser små förbättringar, men Stockholms befolkning ökar med en eller två busslaster varje dag. Det händer ibland att det kommer konstgräs nånstans, men takten skulle behöva öka gånger tio.
Hammarbys knatteträningar, som trycks in tidigt på dagarna eftersom de senare tiderna är upptagna av äldre pojk- och flicklag, är överfulla. Ibland trängs 120–140 spelare på planen samtidigt. 
– Det gör att vi inte kan ta emot alla, säger Peter Kleve.
För föreningarna skapar de tidiga träningstiderna ett problem med ledare. I vissa fall måste ledaren gå ned 20 procent i arbetstid för att kunna vara fotbollstränare – ideellt. 
– Alla de timmarna som våra ideella ledare lägger ned… det är skamset att vi inte ens kan förlägga träningarna på vettiga tider.
Peter Kleve förstår inte politikerna när de säger att pengarna inte räcker till.
– Det finns jättemycket pengar, det handlar bara om hur man prioriterar dem. En sjumannaplan kostar runt fem miljoner kronor. En hall kostar 50-60 miljoner. Det är rätt små medel som behövs.

Det är inte bara ungdomsidrotten som saknar förutsättningar. Alla lag, på alla nivåer utom den allra högsta, brottas med planproblematiken.
Det finns division 2-lag som endast får tre träningstider per vecka. På halvplan, givetvis. Något annat existerar inte i Stockholm. 
Den här dystra verkligheten beskriver varför Stockholm inte producerat landslagsspelare i önskvärd takt. Det spelar ingen roll att det görs ett fantastiskt arbete ute i klubbarna, att det vimlar av talanger – planbristen sätter stopp.
En fotbollstalang från Stockholm får helt enkelt inte tillräckligt med plantid.

Bredd- och spontanfotbollen drabbas värst. Det sistnämnda är en katastrof för Stockholmsfotbollen (och för folkhälsan). Eftersom nästan alla planer är fullbokade är möjligheterna för spontanidrott små. I en artikel i SvD från 2012 läser jag hur barn svarar på frågan ”Kan du spela fotboll utanför träningarna?".
– På vår bakgård finns det en liten gräsmatta, men den är så liten att jag inte kan skjuta några skott. Ibland tränar jag skott med pappa i ett garage, säger Liam, 6 år.
Aron, 8 år, berättar att han spelar fotboll på sitt rum. Det är den bittra verkligheten för många barn som växer upp i stan.
Enda sättet att maximera sin plantid genom ungdomsåren är att vara framstående tidigt och plockas in i någon av storklubbarnas akademier. Där finns resurser.
En breddspelare som i ett annat län hade kunnat ha en snabbt stigande utvecklingskurva i de sena tonåren har svårarare i Stockholm. Där får ett medelmåttigt juniorlag begränsat med träningstid och där är möjligheterna till att spela oorganiserat med kompisarna är mindre.
Bristen på spontanfotboll i barnens närområde är kanske den största anledningen till att Stockholm inte fått fram spelare av toppklass.
Det var inte i Malmö BI, FBK Balkan eller ens i Malmö FF som Zlatan Ibrahimovic lade grunden till sin storhet. Det var de otaliga timmar han spelade själv på den lilla planen intill Cronmans väg i Rosengård.
Spontanfotbollen har ökat senaste åren när Stockholm stad lagt konstgräs på mindre ytor även innanför tullarna. Men behovet är avsevärt större än utbudet.

Mats Eriksson är 56 år. Han var ungdomstränare i innerstadsklubben Karlbergs BK och följde sonens kull från knattelaget till äldsta pojkåret. Nu har han släppt sina adepter till seniorfotbollen. Efter 13 år som ungdomstränare i Stockholm är han luttrad.
– Under mina år har vi fått träningstider i Vårberg, Stora Mossen och grästider på hundrastplatsen på Gärdets sportfält. Ofta löser de innerstans problem med att skicka ut lagen i förorten. Men det går inte att ta en tid kl 16.00 i Vårby om du jobbar på andra sidan stan. Då vänds det emot dig: ”Du har ju fått en tid, men du ville inte ha den”, berättar han.
– Man måste sänka kraven och ha fantasi. På vintertid är det omöjligt. Inomhus i en gympahall är inte att tänka på då basket, handboll, innebandy med rätta går före. Något år har vi fått låna någon hörna av något lag där jag känner tränaren. Men vi har sällan kunnat träna fotboll under den tiden.
– Sommartid… vi konkurrerar ju med varandra. Elitverksamheten vill ha sina tider, då blir ungdomsverksamheten lidande. I en optimal situation hade vi tränat mycket mer, säkert fyra gånger i veckan. Jag hade ett antal spelare som definitivt hade kunnat nå högre i sin karriär om de fått träna mer. Nu nådde de division 2.

Problemet blir större och större ju närmare stadskärnan man kommer. Beslutet att bygga bort en av planerna på Stadshagen – landets mest utnyttjade fotbollsplan – har mötts av starka protester.
Mats Eriksson pratar om en omvänd klassfråga. Den som bosätter sig i innerstaden får räkna med att barnen inte kan idrotta i sin närmiljö. Han berättar att den akuta situationen har skapat kreativa lösningar.
– Vasalund har startat en pilotförening. De kan inte växa mer på Skytteholm så då har de startat Stadshagen FC, en klubb i en annan kommun för att få fler träningstider.

Regina Kevius, tidigare idrottsborgarråd för Moderaterna, håller med om att planbristen är ett dilemma. Hon framhåller att stadsplaneringen måste bli bättre. Så fort det upptäcks en jämn grusyta vill byggbolagen använda marken till att bygga bostäder. När Hammarby sjöstad byggdes lämnades för liten yta för förskolor. Så en förskola byggdes på grusplanen som var tänkt att bli fotbollsplan.
– Ställer man skola mot fotboll – då blir det svårt. Vi har satsat mycket på att lägga om grus till konstgräs, men då säger andra idrotter: ”Ni satsar bara på fotbollen”, säger Regina Kevius.
Det finns fortfarande 49 grusytor (11-, 7- och 5-manna) som inte belagts med konstgräs. Samtidigt skriker basketen, handbollen, ishockeyn och innebandyn efter fler inomhushallar. Nättidningen Idrottens Affärer rapporterade att förra skolministern Ylva Johansson slagit larm om att ”underskottet på hallar var större än hon kunnat föreställa sig”.
Den politiska viljan finns, men när nya bostädsrätter ger så mycket större intäkter till kommunen åsidosätts idrotten. Gång på gång på gång.
– Nu tittar vi på lösningen att lägga konstgräs på skolgårdar. Ska man anlägga elvamannaplaner är det en fråga om plats.
En grusplan som många ifrågasatt varför den inte belagts med konstgräs finns på Långholmen, intill Södermalm. Där har ett campingkontrakt hindrat konstgräs. Avtalet går ut nästa år, enligt Regina Kevius.
Kanske blir det nästa projekt?
För varje plan som anläggs har barnen i Stockholm fått lite bättre förutsättningar att utöva sin idrott.
Tills vidare är deras förutsättningar gravt eftersatta av en planbrist som med befolkningsökningen lär bestå många år framöver.

/Kalle