Du kan än - Bollsparkeriarbete i övergångsåldern

Det jag saknar allra mest med fotboll har egentligen ingenting med fotboll att göra. Inte det minsta. Eller okej, jag tycker också att det är kul att röra på mig lite (när man blir över fyrtio så börjar man använda termer som "röra på sig lite", bara det är ett tydligt ålderstecken). Men visst, jag tycker att det är sjukt kul att köra "kvadraten" igen och försöka slå en tunnel på nån gammal antagonist från 1900-talet. Men jag saknar inte själva spelet eftersom jag knappt vet hur man gör längre. Hjärnan vet (eller låtsas veta), kroppen förstår ingenting. 
          

Till och med själva bollen är nuförtiden ett mystiskt språk man lärde sig som liten men sedan glömde bort. Varenda grammatisk regel är som bortblåst liksom så gott som varje glosa, utom möjligen några få fraser som ge mig en öl till, var är tunnelbanan och hit med notan.

Det jag verkligen märker att jag saknat med den här konstiga sporten, utan att riktigt ha vetat om det, är gemenskapen. Känslan av att gå in ett omklädningsrum, packa upp sina dojor och veta att man tillsammans med dem som byter om bredvid har ett gemensamt mål. Även om det bara är att försöka överleva en jubileumsmatch mot ett betydligt yngre Enebyberg med ekorrspring i alla ben.
Upptäcka att det faktiskt känns lite viktigt trots vetskapen om att det som ska uträttas under 2x30 minuter på planen förmodligen är det oviktigaste i världen. 2x30 förresten? Det är ju en hel jävla timme, har ingen uppmärksammat detta? Ring massörer utan gränser och be dem skicka sin bästa man!

Det börjar ändå okej, på uppvärmningen känns allt ganska bra. Inga benbrott. Testar en crossboll. Den hamnar tjugofem meter fel och det drar lite i baksidan. Låtsas som ingenting. Joggar snabbt därifrån. Sen börjar matchen. Jag slår ungefär varannan passning till rätt adress och upptäcker att jag är mycket nöjd med detta utfall. Tar emot en bredsida i halshöjd från Wirmola (jag är inte helt ovan vid detta), vänder upp och ska spela fri Andreas Andersson. Undrar sedan var bollen är, den var ju här nyss. Det är den inte längre. Så fortsätter det. Ömsom vin och ömsom vatten. Eller snarare, ömsom blandsaft och ömsom vatten.

När domaren till slut blåser av matchen märker jag att jag har ont i precis hela kroppen. Det finns inte en muskel som inte högjutt protesterar och uttryckligen förbannar mig och allt jag står för. Men jag märker också att jag känner någonting annat. Någonting varmt och runt som faktiskt liknar lycka och som kanske också är det. Att jag inte bara överlevde utan också hade för jävla kul, för att tala klarspråk.

Nästa morgon när jag vaknar har jag uppenbarligen precis fyllt tvåhundra år. Släpar mig till frukostbordet. Tänker på matchen. Har ont överallt. Undrar om och i så fall när vi ska spela nästa gång.

– Dra åt helvete, gubbfarbror, säger kroppen.

– Hoppas de ringer mig då, säger hjärnan.
 
/Niclas Kindvall