Det paradoxala supporterskapet 

Det finns tusentals olika anledningar till att hålla på ett lag. Det kan vara allt från att laget i fråga har snygga tröjor till att ens favoritspelare flyttar dit. Den vanligaste anledningen är dock att man blir charmad av lagets styrkor och kvalitéer. Det är exempelvis ingen slump att det är de mest framgångsrika klubbarna och de bästa lagen som har flest supportrar världen över. Detta för att i grund och botten handlar supporterskap om två saker. Det ena är gemenskap. Känslan av samhörighet och att tillhöra en liktänkande grupp stärker förstås självbild liksom självförtroende. 

Det andra är att känslan av att vinna. Framgång och titlar föder fans. Titta bara på Real Madrid, Barcelona, Manchester United, Juventus och Bayern München. De har flest supportrar för att de helt enkelt är bäst. Kärnan av supporterskapet handlar således om gemenskap och framgång. Men det kan också vara precis tvärtom.

Supporterskapet kan vara tudelat och paradoxalt. Varje supporter vill förstås att det egna laget alltid ska vinna men framgångar har också sitt pris.
Tro mig - jag vet.
I mina yngre dagar höll jag nämligen på Barcelona och Inter. Sett till min generation var det två relativt ovanliga lag att hålla på då Barcelona under min ungdom genomlevde tunga, mörka och titellösa år med fantastiska förlorare som Fábio Rochemback, Roberto Bonano och Philip Cocu. Fem raka säsonger gick Barcelona utan ligatitel och våren 2003 kom klubben till och med på sjätte plats i La Liga.

Gällande Inter så kunde de bokstavligen inte vinna ligan. Klubben hade inte vunnit Serie A sedan 1989 (då var jag knappt två år fyllda och hade ingen uppfattning kring konceptet framgång) och fick se sig ständigt förbipasserade av ärkerivalerna Juventus och Milan. Barcelona var utklassat av Real Madrid och "Pazza Inter" led alla helvetes fotbollskval. Och jag älskade det. Klubbarna var mina och ingen annans. Medan alla andra höll på Juventus, Real Madrid och Milan hade jag mina lag för mig själv. En kärlek som var större än deras tyckte jag då. Ingen förstod ju bandet mellan mig och mina lag.

Men sedan hände något. Frank Rijkaard påbörjade omvandlingen av Barcelona till det överlägsna titelmonster det är idag samtidigt som Zlatan Ibrahimović flyttade till den blåsvarta delen av Milano. Helt plötsligt höll alla på mina lag. Det fick de ju inte göra! Det var ju mina klubbar. Mina kärlekar sedan barnsben. Varför skulle jag dela dem med någon annan? I takt med klubbarnas respektive framgång ökade också lagens supporterskaror runt omkring mig. Samtidigt falnade min kärlek för var dag som gick. Ensamrätt på kärlek och supporterskap finns förstås inte men det önskade jag då.

Charmen i att ha något för sig själv, något eget, uppskattar jag fortfarande men som ni redan har förstått får jag inte utlopp för det behovet längre av mina gamla kärlekar. De är tyvärr, sedan länge, försakade.

Framgång är målsättningen för alla fans. Paradoxen med denna typ av supporterskap är att med framgången försvinner också kärleken. Incitamentet för själva målsättningen falnar och försvinner. Självplågeri skulle vissa kalla det. En plåga som jag, och många andra med mig ironiskt nog, inte skulle byta mot någon ligatitel i världen.

/Supportern