COVENTRY vs TOTTENHAM

Jag spelade i Coventry när jag var elva. Några omgångar in på hösten skulle vi möta Tottenham.

 

Vi var grabbar från Forssa och Bruket som inte tillhörde någon klubb men ville spela i BT-serien (Borlänge Tidning) och eftersom alla lag hade häftiga utländska namn så valde vi Coventry, eller Kovventri som vi sa.

 

Tottenham var tuffare och lite äldre och hade sitt basläger runt Bullermyren. De var stora och vi visste att dom tillhörde Brage. Flera hade också till skillnad från oss basröst, och några även begynnande skäggväxt. Jag tror till och med att någon tog sig till matchen på en Zundapp KS 50. Förmodligen olagligt men ändå. Fighten gick på Samreals grus och dömde gjorde Arvid Solum. Han dömde alla matcher för det var hans turnering.

 

Efter 2x20 stod Coventry, eller "dom där jävla bruksungarna" som segrare med ett noll. En skräll, en kioskvältare i miniatyr. Jag hade spelat bra, så bra som man kan begära av en elvaåring. De flesta skotten kom i mitt bästa hörn och jag var nöjd. Att vi resten av hösten blandade och gav resultatmässigt var mindre viktigt. Vi hade spöat Bullermyrsungarna...

 

Senare på hösten fick jag vattkoppor. Jag var riktigt sjuk med feber och utslag och givetvis hemma från skolan. En dag knackar det på dörren och jag tänker att morsan eller farsan kanske glömt nyckeln så jag staplar nerför trappen. Genom fönstret på väg mot dörren ser jag en scooter, en moppe på gården och förstår att det är någon annan som kommer.

 

Jag öppnar dörren. "Hej, jag hörde du var sjuk". Framför mig i hopplöst omoderna glasögon och med raggarfrillan på plats tack vare säckvis av brylcreme står den legendariske Arne Törnkvist. En för vår generation välkänd ungdomstränare i IK Brage. "Ja, jag är lite krasslig" säger jag med ansiktet fullt av utslag och tänker att vad gör han här då? "Jag såg matchen mot Tottenham och nu vill jag att du kommer över till oss" säger Arne med sin hesa röst. "Vadå komma över" säger puckot. "Till Brage" väser Arne. "Jaha kan jag väl" svarade jag hastigt utan betänketid. "Bra beslut" väser Arne och tar mig i handen. "Då är du välkommen till tältet vid Domnarvsvallen och vi tränar tisdagar och torsdagar klockan 16".

 

Arne vänder och går mot scootern. Jag står i dörren och tittar efter honom. Han vänder halvvägs och kommer mot mig. Han gräver i skinnjackans innerficka och när han står framför mig sträcker han fram en Ahlgrens bilpåse och säger: Krya på dig och kom ihåg tisdagar och torsdagar klockan 16!

 

När Arne kickar igång sin scooter och försvinner runt hörnet står jag fortfarande i dörren. Jag tittar på bilpåsen, ler och vet att jag hade "kommit över" även utan detta arvode...

Kommentera gärna:

  • Bernt Lj • 12 november 2012 16:00:53
    Du var förmodligen mer svårövertalad än mig eftersom IKB skickade både Arne och Babbis! Frågan är också hur långt du kommit om du satsat lika mycket på fotbollen som på simningen? Erat San Diego minns jag väl från den tiden. Men var hittade ni det namnet?
  • Björn Solum • 11 november 2012 12:24:16
    Härlig berättelse som väcker minnen. Både av farsan, men i allra högsta grad av Arne Törnqvist. Jag har ett gammalt starkt minne av en snarlik händelse.
    Jag hade spelat mitt livs match tillsammans med mitt Feijenoord i den äldsta gruppen i BT-serien. Det var final. Vi fick stryk med 2-1 efter förlängning. Det hade varit spel praktiskt taget mot ett mål, mitt, under hela matchen.
    Dagen efter kom just Arne Törnqvist i sällskap med Babbis Andersson till Wallinskolan där jag gick i 6e klass, jag hade alltså 2 år kvar i den yngsta åldersklassen. De ville övertala mig att fortsätta och gå över till deras lag inför den kommande säsongen. Jag kommer ihåg att vi stod utanför klassrummet tills min lärare Harry Ahlsen kom ut och sa att nu fick det vara nog. De lyckades övertyga mig om att komma med. Egentligen hade jag då tänkt att bara satsa på simningen i fortsättningen. Men det blev som sagt ytterligare en säsong. Det året var jag med och vann. San Diego hette laget.
    Härliga minnnen.
  • Bernt Lj • 4 oktober 2012 15:22:38
    Hej Leif,
    tack för din kommentar. Vi är tusentals numer gamla Borlängepojkar som är din pappa Arvid ett stort tack skyldig för det han gjorde för oss. Han kom inte bara på BT-serien, han organiserade den också och dömde som jag minns det nästan alla matcher. En helt enastående insats värd all respekt och beundran. När jag blev äldre hade jag förmånen att träffa Arvid flera gånger vilket jag är mycket glad och tacksam för. De drömmar vi hade som pojkspelare blev för flera av oss verklighet tack vare hans turnering...
  • stefan • 4 oktober 2012 10:48:23
    Fantastiskt kul
  • Leif Solum • 3 oktober 2012 16:34:04
    Gripande berättelse Bernt. Och ett fint minne av min Farsa, som man kanske kan säga haft ett litet finger med i upptäckten av en blivande stormålvakt...

Senaste inlägg

Senaste kommentarer

Bloggarkiv

Länkar

Etikettmoln

-